Thurfjellan

Jag har börjat cykla förresten. Med baristaalvedoncykel från Sveavägen till Bysistorget.

- Promenaden dit från Mariatorget. Så mkt sommardofter i den svala vinden.

- Att jag fick toknäsblod precis innan spelningen började, med resultatet att jag stod längst fram och såg ut som en snigel med en stor papperstuss i näsan. Charmigt, om jag får säga.

- När Jonathan innan han spelade "Aldrig ensam" vänligt informerade: "Glöm inte att Jesus snart kommer tillbaka". Jag kunde inte låta bli att utropa ett litet Halleluja, Louise höll med mig och småtjejerna bakom oss proklamerade att de minsann snart var kristna de också.

- Att jag pratade lite med Jonathan efteråt, och att han hälsade till mina fantastiska föräldrar.

- Låten "Alla vill ha hela världen". Sjukt bra.

Idag var jag i Hagaparken i trevligt sällskap av ett barn och en halvvuxen. Det var fint och det var sommar. Solen gjorde nästan ont på mina svarta strumpbyxor och jag lärde mig att morbror, mormor och morot kan vara samma ord om man bara är 1,5 år.

Sen koppade jag årets Geisha från Esmeralda i Panama med duktiga Haugaard och några fler, vilket kaffe! Jordgubbar, svarta vinbär och grape. Till och med jag, the smakafatiker, kände! 

Och så kan jag inte bestämma mig för vad jag tycker om Anna Odells slutproduktion, eller i alla fall inte på det sätt den skapades. Tror inte jag någonsin kommer bestämma mig.

En av dessa underbara töser ville verkligen se Melodifestivalen, och vi andra unnade henne det. Jag tog mig igenom spektaklet ganska bra, men var fantastiskt trött och slocknade totalt någon gång under omröstningen. Kl 3 på natten vaknade jag med ett ryck, fortfarande i soffan. Det konstiga var att jag hade otroligt svårt att orientera mig i rummet, till följd av att mina goda vänner hade möblerat om mitt hem och spikat upp godisbitar på väggarna för att sen lämna mig i min djupa sömn med en lapp till avsked.

Då är man riktigt trött va? Om man inte märker att någon möblerar om?

När jag började banka på dörren fick jag svaret "jag är ju precis klar, är skitdålig i magen".

När det blev dags att stänga tog jag till hot och sa att jag snart var tvungen att ringa på hjälp. Inte heller det tog skruv, varför jag ringde en av mina chefer som ville ringa polisen.

Men vad händer? En av våra gäster, en söt liten liten liten asiat-tjej kavlade upp ärmarna och ställde sig och slog på dörren, skrek att om han nu var så dålig i magen fick han minsann gå hem och bajsa. En minut senare kom han ut, sur och vinglig. Sweet.

Idag blir det lite kurs på Johan&Nyström, därefter konstfack med Louise. Och imorgon, håll i hatten, ska jag och denna min Louise se Jonathan Johansson på Strand!!! Han går för övrigt, tillsammans med bla Johnossi och Bon Iver, varm på Mellis om dagarna.

Idag, den första lediga dagen på en evighet, lyssnar vi på: John Mayer – In Your Atmosphere - Live at the Nokia Theatre

En musiker som gör mig lite kär är Morrissey. Han har så härligt ironisk inställning till livet. I en intervju en gång fick han frågan hur han helst av allt skulle vilja dö. Han svarade att han inte skulle vilja dö, men om han var tvungen så skulle han vilja dö av att få en kokosnöt i huvudet. Galet va.

Annars finns det ett band som just nu gör mig alldeles svag i knäna, på riktigt. Igår kväll lade jag i en säng på södermalm, alldeles uppfylld av känslor framkallade av ett band som kallar sig Two Gallants.

Här, lyssna (om ni har Spotify): Two Gallants – Steady Rollin'

Kanske blir ni också kära.

"Det är en farbror här som sitter och pratar med min ena chef... "För 4-5, ja det var nog 4 liv sen. Då lekte jag med nån aborigingrabb. Jag bodde i Australien då."

Och nu pratar de om vättar, andar och skyddsänglar. Vilken himla blandning!

Kan man be bort honom tror du? Kanske dunka en bibel i huvudet på han. 

Fy, jag har obehagskänslor...

Men han pratar som Thunder i alla fall. Alltid något."

Världen är visst full av knäppskallar. Men bara de pratar som Thunder så är det, som sagt, alltid något...

Mega Master Fighting!!!

Och så kom fredagen, jobbdagen, och allt oväntat som inte hör en vanlig dag till inträffade. Maskinen på jobbet brakade ihop, likaså diskmaskinen. Och mitt i röran blev det en himla uppståndelse av annat slag:

En man på uteserveringen uppmärksammades. I skuggan, denna solens dag, satt han och gottade sig med en kaffe framför sin laptop. En syn värd uppmärksamhet? Knappast!

Att hans två barn, på uppskattningsvis 3-4 år, satt glömda i en vagn en bit från serveringen iklädda overall i solens hetta och skrek av frustration och värmeslag är däremot något att tala om. Det blev ett rackarns pådrag! Lattemorsor tog till slut saken i egna händer, skällde ut mannen som fick panik över sitt disträ agerande och rusade (ja, faktiskt - rusade!) från stället med barnen skrikandes i vagnen. Dessutom ringde morsorna polisen som skickade tre man (varav en kvinna) till platsen för att hålla förhör med morsor och personal. "Vem är mannen, som så missköter sitt faderskap", tisslades och tasslades det.

Man kan säga att  det blev en snackis.

På söndagen kom hustrun i bilden in och pratade med mig. Hon undrade om jag hade koll på ungefär hur länge hennes stackars barn suttit i stekhettan. Och så funderade hon på om hennes man var sinnessjuk.

Jag gissar att hon vart lite chockad när polisen kom och knackade på dörren.

Och helt plötsligt var trasiga maskiner inte sån big deal längre...

De senaste dagarna har jag knarkat en låt - There is a light that never goes out, med The Smiths. Vilket band va?!