En stammis och en barista
På mitt jobb brukar det ibland komma in en speciell gäst. En gäst som jag respekterar och beundrar, trots att jag aldrig egentligen talat med människan. Det är något med hela hans utstrålning och hållning som utöver hans poesi/musik gör mina knän lite svagare.
Först blir man hissad till himlen
sedan nersläppt på en kinakrog
och aldrig älskad så villkorslöst
som när man ligger tyst i vigd jord
Så kommer han in där genom dörren. Så stiligt klädd, så genomtänkt (så fåfäng) och lugn. Beställer sin dubbla macchiato med extra mjölk. Inte ens när han förorenar kaffet med två matskedar socker slutar jag beundra honom.
Jag hoppas nästan att vi aldrig lär känna varandra.
Först blir man hissad till himlen
sedan nersläppt på en kinakrog
och aldrig älskad så villkorslöst
som när man ligger tyst i vigd jord
Så kommer han in där genom dörren. Så stiligt klädd, så genomtänkt (så fåfäng) och lugn. Beställer sin dubbla macchiato med extra mjölk. Inte ens när han förorenar kaffet med två matskedar socker slutar jag beundra honom.
Jag hoppas nästan att vi aldrig lär känna varandra.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
