Thurfjellan

Sitter och lyssnar på "Fuglesang", med Existensminimum, och kommer osökt att tänka på en kompis jag hade på låg- och mellanstadiet. Han heter Per. Per var kär i mig när vi gick på lågstadiet, och jag minns med obehaglig tydlighet hur svettiga hans händer var varje gång vi tvingades att dansa styrdans i ett av de tre klassrum som utgjorde min lågstadieskola tidigt nittiotal.

Läser om den där epidemin som är på väg. "En kvinna i Finland ligger isolerad med misstänkta viruset." 

Inte är det konstig att jag trivs med Jill och Diana inte. De var lika vilda som jag när de var små.

Alltå, jag vet att jag borde vara tacksam för stambytet i köket. Jag vet verkligen det! Men det finns ju ändå vissa nackdelar med hantverkare i det egna hemmet, om man säger...

Jag tror att Diana kan ha en av de bästa pojkvännerna ever. Sebbe är grym. 

Det kan bara ha varit den första kärleken

Kom bara på en rolig sak på tal om misslyckade resor, typ såna som inte blir av (och inte får man några pengar tillbaka) eller såna resor då man blir av med bagaget. 

Jaha, så det blev ingen resa till Skottland. Olyckor på E4an satte stopp för våra planer att njuta Edinburghs regn. Istället blev det en helg i den egna staden. En bra helg!

Ibland vill man bara ha lite kul med en god vän. Jag och Hanna skulle bege oss från ett kaffehak till ett annat i förrgår då det föll en faslig munterhet över oss, bara sådär. En sån munterhet vill man ju gärna uttrycka med hela kroppen, varpå vi började göra SkallePer-hopp på SkallePer-Hopp.
Om det varit en tävling om vem som gjorde flest snygga hopp hade jag vunnit om det inte varit för att det plötsligt ljöd oroväckande om mig.
Hade det varit en fis hade jag definitivt vunnit, det vet alla Astrid-fans där ute. Men eftersom det var min kjol som sprack tror jag inte att jag fick ett enda poäng.
Inte ens till tröst.

Ibland stör jag mig på att jag är så obstinat. Tar motgångar som motgångar och vägrar försöka se att det kommer något gott ur det mesta, eller i alla fall att man kan lära sig något av sina motgångar.
Men så sitter man där med en tung klump över bröstet, och när man äntligen vågar böja ner huvudet och titta på den så ser man något, och då börjar tårarna rinna och klumpen sakta lösas upp. Bara lite, men tillräckligt för att man ska se vad som finns under.
Jag såg mina drömmar. Drömmar jag haft sen jag var ett barn. De som jag gav upp, för sånt som inte var drömmar.
Igår träffade jag en människa som lever sin dröm, som tagit sig dit. Det var andra gången vi sågs men nu tror jag att jag fick se lite av det som varit hans klump. I vanliga fall bor han långt upp i Sverige, i en håla som skulle driva mig till vansinne.
Och det kanske är det som är skillnaden mellan oss, att han tycker att det är värt det, och att jag spelat safe hela livet.
Kanske kommer jag aldrig leva mina drömmar fullt ut. Men nu lever jag någonstans mitt emellan. Och nästa gång det är dags att ansöka om förlängt studieuppehåll ska jag slänga pappren.

Jag slutar aldrig att förvåna mig själv. Jag gjorde det igen - pinsammade mig så jag nästan önskade mig döden. Eller i alla fall en sprucken blindtarm som tagit mig därifrån på studs.
Det kom in en tjej på jobbet just efter en riktigt intensiv timme då jag knappt hunnit titta ut. Av hennes hår att döma, plus att jag äntligen tittade ut genom fönstret och såg en himmel som var allt annat än blå, konstaterade jag att det absolut regnade. Självklart kläcker jag ur mig the line:
"Regnar det ute?"
"Nej"
"Nähä, det såg ut så på ditt hår" (Här hörde jag vad jag faktiskt sa och ville bara dööööööööö)
"Haha, nej det är bara fett"

Och så börjar nötet Rebecka tipsa henne om en torrdeodorant från Lush som passar skiiitbra som torrschampo.

Pucko. Pucko. Pucko. Idiot.

Nu har jag kommit över det och vill inte längre dö.
Men jag vill att ni ska lyssna på en låt. "Chin up, cheer up" med Ryan Adams.

Hur tänkte jag nu? Vaddå inte se Southpark bara för att jag råkat se några avsnitt på sistone? Fem eller tio försök innan jag hittar ett osett ett - spelar roll! Finns det avsnitt jag inte sett så ska de ju ses! Och sen är det bara att se om de igen. Ja fy tusan.

Jag var ute på årets första springrunda ikväll. Jag har fortfarande det i mig, tempot och flåset. Fantastiskt. I Jutas gränd spelades det jazz, där i ett stort fönster satt ett gäng svarta män och jammade loss. I Engelbrektskyrkan sjöng en kör, det lät som på film. Och på Wallingatan sprang jag förbi en man som luktade som pappa gjorde när vi var små.

Sen kom jag hem och lyssnade oförskämt högt på Ryan Adams. Han som kan sin skit.

Skulle se Southpark igår, från internet. Valde, i vanlig ordning, att låta datorn välja ett slumpmässigt avsnitt. Fick göra om samma procedur fem gånger för att hitta ett avsnitt jag inte sett. Det är inte okej. Jag har sett för mycket Southpark. Det är dags att göra slut med gänget, eller i alla fall ta ett uppehåll, som det så ofint heter. Avvänjning liksom.
Time out då. Var rädd om er ungar. Och ta hand om Kenny, tror han har ett fåtal liv kvar.



Och Butters - Stå på dig!

Ser reklamen på min blogg. Självklart har den ofta något med kaffe att göra, men idag blev jag förvånad:

"Kaffe Jeans

Det har kommenterats endel på profilbild på Facebook på sistone. Såhär ser den ut.



Jag vill inte säga att det har varit idel klagomål, men folk verkar fundera och vissa röster har varit högre än andra.
Men jag identifierar mig ganska mycket med bilden, så enkelt är det! En tant galen i musik, som sitter långt fram i bussen med väskan i knät för att det känns tryggt. Ett av hennes intressen är att lösa korsord och klippa ut recept ur veckotidningar, ett annat är att ingående läsa kontaktannonserna i DN för att hitta de roligaste/bästa och kanske klippa ut dem också (helst vill hon tejpa upp dom på Joels kylskåp tillsammans med de andra annonserna).
På sistone har hon blivit ganska duktig på att använda sina glasögon, hör och häpna, och när hon inte känner att hon vill ha dem på sig i fem minuter tar hon inte av sig dem - utan sätter dem på huvudet. Som ett par solglasögon!!!
Sen får vi inte glömma hennes akuta duvfobi och hennes ständiga jakt på ett par heltäckande strumpbyxor som det inte går hål på direkt.

En sån här vill hon ha när stödstrumporna har gjort sitt och de ergonimiska skorna inte längre fyller sin funktion. Då ska hon minsann susa förbi er på Sveavägen på sin väg till hötorget för att köpa broccoli och snittblommor.

Nu ska de byta stammar i mitt kök, känns inte okej och alldeles okej, allt på samma gång. Vet ju hur det kommer bli med hantverkarna. Det är något med vår kompatibilitet, mig och hantverkarsläktet, vi hittar ingen bra tajming liksom. Alltför många gånger har jag öppnat dörren 7 på morgonen iförd för lite kläder och med gårdagens smink utsmetat på kinderna. En gång när jag var student i Muppsala klev det till och med in en karl i mitt rum när jag låg och sov. Att vi sen blev polare och att han alltid hjälpte mig på studs med saker som behövde fixas var ju iofs något riktigt gott som kom ur den chockartade händelsen.

I helgen har jag klivit upp ohyggligt tidigt, speciellt idag. 04.20 ringde alarmet, jobb jobb. Igår gick jag i den arla morgonen till jobbet, men idag unnade jag mig en busstur över Västerbron och ack! så vackert det var att se sköna Stockholm i en soluppgång med spotify:track:4dHEQ1W1jRmNjjB0S7vB8V i lurarna.
Imorgon tror jag klockan står på 7.00 eller tidigare, allt för att överlista hantverksnissarna! Cooocovaja!

Livet förresten - Livet!

Bara för att jag råkar ha en av världens bästa musiksmaker så är det dags att jag delar med mig lite av det jag lyssnar på och njuter av nu för tiden:

Beirut - något av det mest fantastiska jag hört. Får reaktioner varje gång jag slår på det på jobbet. Tänk galen cirkus och ryska män i fåniga hattar. Och Mästaren och Margarita, av Bulgakov.

Detektivbyrån - vemodigt men på samma gång muntert. Lite elektroniskt, lite karusell, mycket sockervadd.

The Detroit Cobras - tjejer som spelar punk. Fantastiskt. Inte så mycket arg tjej-rock, bättre än så.

Bon Iver - melodisk musik gjord med sån enkelhet att bara enastående musiker kan göra något så fantastiskt av det. Får mig att vilja ligga på golvet ett halvt liv (på ett bra sätt).

Det var bara några. Håll till godo då, så!

Förresten tycker jag att någon kan följa med mig till årets i särklass mest lockande musikhändelse - Way Out West. Och fixa gratis boende också va?

Under påskhelgen jobbade jag med en tjej som vanligtvis inte jobbar hos oss på Hornsgatan. En klipsk och väldigt ung tjej är det vi pratar om. Och hon är dessutom inte så liiite snygg, gorgeous är rätt ord!
Hon berättade om en (på tal om min anekdot nedan om att göra bort sig, och hur man sedan hanterar det) grej hon var med om under den första dagen i april månad på sitt vanliga jobb.
Till saken hör att denna unga dam har väldigt små behag (på svenska: bröst) och därför oftast inte använder någon bh. Väldigt praktiskt och bra, tycker jag, om man kan hantera det vill säga...
Den aktuella dagen stod hon och skulle servera en kaffe, när hon i ett ögonblick av tillfällig hjärndöd lutade sig framåt - aaalldeles för mycket. Man skulle kunna säga att hon flashade ganska rejält. Och man skulle kunna säga att killen som stod framför henne var hemma.
Hans replik: "Niiiice"
Hennes motreplik (och det enda hon kunde komma på): "April april"

Så kvick önskar jag att jag var oftare än jag är.

Ibland funderar jag verkligen över det där med att  vara vid sinnenas fulla bruk. Och om jag kan räknas dit.

Det kom in en kvinna på jobbet idag. Med sig hade hon en lapp, där hon hade skrivit vad hon ville ha.
Aha! Döv och stum, tänkte jag direkt.
Sen fortsatte hon skriva på lappen. "Jag har stämbandsinflammation. Hur mycket blir det?"
Vad gör jag då? Jo, hör på denna: Jag tar pennan och SKRIVER TILL EN KVINNA MED FULLT FUNGERANDE HÖRSEL - "75 kronor", varpå jag mimar detsamma! Jag gjorde det på fullt allvar alltså!
Och när jag kommer på mitt misstag ungefär två sekunder senare skrattar jag inte åt det och säger något käckt för att släta över det utan säger istället med hög och tydlig röst "75 kronor alltså", samtidigt som jag med stirriga ögon ser mig runt omkring i den fullsatta lokalen för att förvissa mig om att inte hela söder såg mig göra något av det dummaste jag någonsin gjort.

Gud hjälpe mig och mitt sinne. Att jag sedan avslutade årets mest korkade session med att servera hennes latte med orden "en latte till kvinnan med stämbandsinflammation i fönstret" var som att för evigt förklara mig själv socialt handikappad.

Och så lyssnar vi på Foo Fighters och Fleetwood Mac (för vi har ju fungerande hörsel).

På tal om sjömannen med fjäder i örat (sjömansindian?) så kom han in på en sedvanlig cappu idag, denna solens dag. I tankarna hade han uppenbarligen kaffe, men även funderingar runt andra läckerheter (och då menar jag inte ena chefens dotter han slukade med blicken). Efter att ha berättat en föga spännande anekdot involverades en rullator och dennes enligt honom bittra ägare frågade han vad det var för skillnad på marsipan och mandelmassa.
Inte vet jag!!! Googla det, tyckte jag.

Så. Det gjorde jag:

Marsipan är sötad och ofta färgad och anses finare än mandelmassa. Skillnaden är att marsipan innehåller mer socker, men även ibland lite bittermandel. Marsipan används i finare bakverk, tex i prinsesstårta. Svensk marsipan består ofta av 75% socker och 25% mandel.
Mandelmassa består av 50% socker och 50& mandel.

Får se om jag kan imponera på allas vår Sippan nästa gång han slinker in på en gokaffe.

Mitt första minne av katolska kyrkan utspelar sig under en resa till Irland för en herrans massa år sedan. Familjen Thurfjell valde att gå utanför sin protestantiska låda och besöka en katolsk mässa.
Det bestående intrycket efter denna mässa kan sammanfattas i "katolsk gympa". Aldrig förut hade familjen Thurfjell upplevt ett gudstjänstfirande vara så präglat av knäna böj ena stunden och stå upp den andra.
Det minnet sitter kvar men nu ser min bild av katolska kyrkan lite annorlunda ut. Mindre gympa och mer allvar.
Skärtorsdagsmässan firades i katolska domkyrkan ikväll tillsammans med Al Capone, Don Corleone och resten av gänget.
Mitt gäng. Allvar - som sagt.

Vi är så roliga, vi svenskar (läs människor???). Så fort solen visar sig blir vi som gamar över ett kadaver. Helt plötsligt ska alla ha en plats i solen, och de med vassast armbågar är givetvis de som får platsen först, och de som sist lämnar den.
Köttet ska brännas, glöm rubrikerna i tidningarna om det ständigt uttunnande ozonlagret (de faror vi förnekar finns inte). Kaffet ska räcka länge, och det ska vara billigt! I Sverige ska inte solen kosta något (men utanför Sveriges gränser är vi visst beredda att betala, och vi är nog så uppmärksamma på att de räknar med riklig dricks där också).

"Fröken, FRÖKEN! Två enkla macchiato tack!!!" Ställer man sig inte i ledet som en "vanlig" svensk har man rätt att skrika och få service fort. "Vi har inte fått hjälp här borta, hallå! Vi här i hörnet!!!" Och den stackars baristan hjälper till. Det är ju guuud så pinsamt att ha någon stå skrikandes eller hur? Käfta emot går icke. Det är inte svenskt och klassas definitivt inte som serviceinriktat.

Men jag är inte bitter. Tvärtom. Svensk sommar slår ju alla utlandssemestrar. Eller hur?!?!

Och så kommer herr Siepen. Iklädd sin senaste sjömansmundering, med en råtta (läs liten hund?) under armen och ett nytt fjäderörhänge i örat spatserar han in med spetsigare skor än lagom och ska ha sin cappucino, han ska ha den nu! Och han är lika trevlig som vanligt. Inte.

Jag gör min sämsta cappu någonsin. Ler brett. Så är den svenska sommaren räddad.

Jo jag kom att tänka på det där med tortyr (sjukt, jag vet). Jag har ställt mig något tveksam till det där med vatten som effektiv tortyrmetod. Alltså där man under lång tid låter det droppa vatten på exakt samma punkt i pannan på en stackars själ som till slut får hjärnskakning eller än värre, dör, av smärtan.
En liten vattendroppe va? Hur kan det göra så ont, tänker man. Men för ett par dagar sen försvann mina tvivel.
Till saken hör att jag har en kran i köket som oupphörligen droppar (vilket bara det kan driva en normal människa till galenskap) till följd av ett stort behov av det stambyte som kommer att utföras efter påsk.
Så - undertacknad valde att efter ett glas vin inte diska glaset, utan istället lägga det i vasken för diskning dagen därpå.
Men ickom! Jag slapp diska! Smart som jag är hade jag lagt glaset rakt under den droppande kranen.
Och resultatet? Dagen efter fanns det inte mycket kvar värt att diska, bara ett gäng (en sisådär miljon) glasskärvor som inte dög till mer än att skrotas.
Så vaknade jag ur min förnekelse - underskatta aldrig effektiviteten av vatten som tortyrmetod! Och prova aldrig hemma!