Thurfjellan

Snygg-Micke är skägglös.
Skägg som är det snyggaste som finns om man överdriver lite.
Nu är jag alltså begrundad och därmed inte lika göra-bort-mig-orolig längre.

På lördag ska jag jobba med en kille som heter Micke. Hoppas han är snäll.

Jag ska jobba med snygg-Micke. Jag har aldrig träffat denna uppenbarelse men av hans rykte att döma ska jag vara enormt glad och tacksam över att en dag få tillbringa tid bakom samma bar som denna man. För en man - det är tydligen precis vad han är. Runt 35, lång, mörk och med lite gråsprängt hår.
Jag blir nervös bara jag tänker på det. Säkert kommer jag göra bort mig totalt, och han kommer för evigt minnas mig inte som snygg-Rebecka men som tönt-nervösprat-Rebecka som spillde mjölk över honom och tappade ut Haugaards dyra kaffebönor över hela golvet på Mellqvist.
Säkert kommer jag det första jag gör råka kalla honom för just snygg-Micke istället för bara Micke. Hur skulle det se ut liksom?
"Hej hej. Så det är du som är snygg-Micke? Dig har jag minsann hört talas om..."
Nej. Inte ok. Rackarns himla rykten, vad de kan strössla oro på nerverna. Jag får begrunda detta ett tag.

Mitt senast skickade sms fick Joel: "Det blir bra att lasta idag och köra sen, sjukt bra faktiskt. Men middag blir knivigt, vi ska fira Mattias idag. Förresten så har jag ryckt bort typ 15 ögonfransar idag. P&K"

Det har faktiskt hänt mig ett par gånger, att jag ryckt bort mina fransar så där. Man står där på morgonen. Har hur mycket tid som helst på sig framför spegeln, men ändå kryper stressen fram i fingrarna. Mascaran måste på - nu! Besvärligt det där med ögonfransböjning, men viktigt för slutresultatet. Om jag ändå haft en nyare böjare, som inhandlats i alla fall under detta årtiondet.
Och så klämmer man till av all kraft man kan frambära med sina långa fingrar, för att böjaren som är ungefär lika gammal som jag ska göra mina ögon vackra.
Slutresultatet blir då icke det man räknat med (dvs långa, kolsvarta, vippande, förförande fransar). Istället hamnar ett gäng fransar på böjaren och mitt öga ser ut som en flintis.

Finns regain för ögonen? Eller fungerar någon form av comb-over eller motsvarande månntro?

Diana: "Hur långt är nu?"

Jill: "Han är inte älskvärd?"

Jills farmor: "Fläk ut dig" (Vad sjutton???)

Linnéa: "Man kan inte ge citat på beställning"

Caroline: "Sex är som bridge  - man måste ha en bra partner eller en väldigt bra hand" (stulet från butiksfönster på Brommaplan. För mer info - kontakta undertecknad)

Rebecka: "Bajs"

Förresten så ändrar sig Diana till "bajs är gott"



Glöm inte att spana in långa mörka grabs nu. Punkt. Goodbaj(s).

Min svägerska har ett barn i magen, som hon ska klämma ut vilken dag som helst. Typ imorgon enligt beräkning.
Tråkigt att man är höggravid bara en kort stund, en stooor mage är ju onekligen praktisk i endel lägen...



Kaffe? Någon?

Ibland blir man fundersam alltså. Falsk marknadsföring eller bara puckad expo?
Visst ryker det om frysar om det är kallt nog men jag vet inte om det gills...
Och det där med färskt - tror de på det själv?

I dagarna har jag efter att ha bott hos min syster med fästman kommit fram till att jag inte vill ha katt. De har tre stycken, som förvisso är fantastiskt söta men också fullkomligt tokiga.
Dessutom luktar deras toalett illa. Idag luktade den speciellt illa när jag och Linnéa gemensamt skulle byta sand.
Jag har hört att alla sätt är bra, utom de dåliga. Men också att man tager vad man haver. Bomull är bra, och det hade vi.

Jag har funderat på en grej. Varför blir rösten så annorlunda ju äldre man blir? Jag kan lätt förstå varför man pratar med så ljus röst när man är barn när stämbanden är outvecklade osv bla bla men att stämbanden blir så tärda att rösten blir alldeles knackig? Jag har svårt att förstå det.

Fy för mig alltså! Jag säger att jag inte tyckte Ebba var särskilt duktig på att konfrenciera igår och så ger hon mig världens snällaste kommentar! Det är ta mig tusan ödmjukt och vänligt!
Jag tycker fortfarande inte att hon gjorde världens insats men nog sjutton var hon snygg i alla sina sjuttiåtta outfits (tio gånger snyggare än jag i min fula T-shirt) och det visade ju sig att hon är precis så rar som jag misstänkte!

Annars var min dag idag precis så hemsk som jag förtjänade efter gårdagens Ebba-blunder. Några riktigt hemska gäster med utskällningar som legat latent och bara väntat på att ösas över två stackars kafébrudar som inte gjort annat än sitt bästa. Den roligaste av dem ville att jag skulle fixa en alkoholfri drink, trots att jag förklarade för henne att detta inte var en bar och att jag inte hade några ingredienser till det alls. Då tyckte hon att på tiden hon var ung, "som det heter", så brukade det gå att ordna. "Det var på 90-talet", förklarade hon och vände på klacken.
Jag kan inte påstå att jag saknar 90-talet så värst mycket...

Jag har varit på tillställning.
Ebba hade sammanlagt på sig tre outfits. Jag undrar verkligen varför man gör så. För att hinna visa så mycket av sin garderob man hinner på kortast tid? Det spelar egentligen ingen roll. Jag tycker personligen bara att det verkar som om man har svårt att bestämma sig vad man ska ha på sig. Som när man hetsar runt hemma innan man ska ut och hinner byta om femtielva gånger innan man bestämmer sig för något man ångrar så fort man klivit utanför dörren.
Sen dök Ebba upp på efterfesten i samma outfit som hon hade från första början...
Jag borde verkligen inte bry mig (men det är ju sååå kul).
Att hon sedan visade sig vara en ganska dålig konfrencier som slog huvudet i saker, snubblade på scen och ordbajsade en hel del gör inte saken bättre.

Men jag tror ändå att hon är en ganska rar tjej. På riktigt alltså!

De får det att låta så fränt. Så fräckt. Så häftigt. Årets händelse.
Ebba ska kora årets bästa bloggare.
Jag ska vara där. Inte för att jag är en bra bloggare men för att jag minsann vet hur en moodie (jepp, ni hörde inte fel) ska mixas. Välkommen till vår fantastiska moodiebar i Sturecompagniet!
Jag lovar att försöka uppföra mig. Inga högljudda rapar eller gälla skrik. Hunden på plats i handväskan, nyklackade stövlar och snörpt, rödmålad mun.
Och jag looovar er att man inte blir fet av en ynka moodie. Ibland måste man lyxa till det med lite standardmjölk tjejer - faktiskt!

Sortimentet på mitt jobb är ganska brett...

Idag var bröderna Schulman inne på mitt jobb. I släptåg hade de Börje Salming och ett litet tv-crew.
Den långsmala av bröderna ställde sig försynt i ena änden av kafét och påkallade lite blygsamt min uppmärksamhet. Sen frågade han om det var okej att de filmade lite.
"Jag vet inte riktigt", sa jag. "Jag vågar inte svara på det". Det sa jag mest för att vara lite besvärlig. Vilket hak på Stureplan (eller vilket hak som helst för den delen) gör inte vad som helst för lite gratisreklam?
Sen blev den långsmala Schulman plötsligt alldeles blyg och sa med en litne stamning på rösten:
"Men vi brukar alltid få för _ _ _ _ "(chefens namn).

Haha, vad kul. Och jag som trodde att han var en kaxig en. Och så lät det som om han gick på lågstadiet.

Sen satt bröderna Schulman vid ett bord och ropade på Börje Salming medan jag och min kollega Annika hade fullt sjå med att ducka och springa fram och tillbaka inne i baren för att undvika att komma med på tv.

Skulle jag ställt mig framför kameran istället och bett att få hälsa till mamma och pappa?

Jag håller på att flytta. Packar ner två år av mitt liv som korridorsboende i flyttlådor från Bauhaus. Man samlar på sig så mycket skräp, har redan slängt en hel sopsäck med skit! Drog ut en låda i garderoben och ut kommer tiotusentals, nej miljontals, påsar! Varför samlar man på ICA-påsar liksom??? Typiskt praktiskt tänk: "Det kan vara bra att ha". Åh, jag blir så trött.
Under tiden jag tröttnar lyssnar jag på Iron & Wine med "The Trapeze Swinger" och vältrar mig i mina blandade känslor över att flytta. Flytta från de jag älskar:
Ifrån två av mina älskade syskon med respektive, som bott bara några steg bort.
Ifrån bebisen i Marias mage.
Ifrån min underbara Joel med den alltid så varma famnen, som jag vant mig vid och blivit så bortskämd med.
Jag kan bara förtröstansfullt lämna det och hålla så hårt i vännerna i kedjan runt min hals att knogarna vitnar.

Tidigt imorse kom jag att tänka på en grej:
Vad fantastiskt det är egentligen, med småförälskelse. Den där förälskelsen, den är ju så flyktig. Så fort man inte underhåller den, så flyger den vidare. "Hejdå", säger den, "vi ses snart igen".
Dessutom är den inte kravfylld alls, den vill bara vårt bästa och får oss mest att må bra.
I väntan på den stora kärleken (naiv som jag är tror jag ju på den, trots allt) är jag tacksam över att den där förälskelsen då och då besöker mig, klappar mig och gör mitt ärrade gamla hjärta lite yngre.

Ida förälskade jag mig till exempel i världens sötaste katt.

Fördelarna med att ha en alldeles för lugn dag på jobbet är att man kan få besök av människor som gärna spenderar några timmar sittandes för att plugga/underhålla en. Dagens dråpligaste story bjöd bartender Kalle på.
För många år sedan, när han var ung och naiv (historien fördjupar sig inte i om han fortfarande är det) var han med två drop dead snygga brudar flanerandes runt stadens gator och torg. De hamnade på Stadium. Kalle hamnade på springbandet, där han såg sin chans att imponera grundligt på de unga damerna. Kalle börjar springa. Kalle tänker att det skulle vara lite häftigt och lajbans att stanna sådär mitt i spurten och lite smooth liksom fara av bandet och ner på golvet.
Det blev inte som Kalle tänkt sig (när blir det det egentligen, så säg). Istället slutade det med en enorm vurpa och en Kalle utan byxor.
Det är helt sant.
Men idag är Kalle ganska häftig ändå.

Förresten så tycker jag inte om när folk surar. Så sluta sura.
Coffee Queen + Löfbergs lila = sant (men är det bra? Hm...)

Förra sommaren for delar av familjen på visit till staden Köpenhamn. På restaurangen vi åt lunch på utspelade sig följande:

Jag och syster Linnéa behövde använda toaletten efter maten. Toaletten bestod som på flygplatsen några inlägg tidigare av x antal bås.
Till saken hör att jag och Linnéa älskar att leka galna och busa med varandra. Busa lite med henne var precis vad jag tänkte att jag skulle göra inifrån mitt lilla bås på toaletten i Köpenhamn. Därför började jag knacka på väggen mot båset intill, där jag var övertygad om att Linnéa satt. När jag inte fick någon respons (vilket jag Alltid får av henne!) blev jag otålig och började flaxa med ena handen under väggkanten vid golvet, in i båset bredvid och göra konstiga ljud.
Döm om min förvåning när jag upptäckte att väskan jag såg på golvet i båset intill Inte var Linnéas.

Sjuuukt pinsamt. En skamsen Rebecka blev klar ruskigt fort.
Än idag kan jag fundera på vilka tankar som passerade i huvudet på människan i båset intill.

Radio Trelleborg. Jag säger då det.
Och jag har ALDIG påstått att jag är galet förtjust i min dialekt.
Bara så ni vet och inte kommer och klagar sen.

http://www.youtube.com/watch?v=KxSCrsgTa4c

Jag ska förresten flytta typ nu. Till Råcksta.