Stureplan-cynism
Hjälp! Jag tror jag börjar bli cynisk och bitter! Som en sån där tant som levt som singel ett helt liv, troligtvis indirekt självvalt till följd av en från början naiv tro på att den sanna kärleken finns där ute men att den kommer i form av ett åskväder varför man har tid och råd att vara tarvligt kräsen. Så står hon där vid livets slutstation, med inte mer än ett torrt hjärta och tio katter att bjuda på - för att hon var för kräsen och för att hon trodde att kärlek inte krävde något arbete.
Hur som haver. Tror cynismen har att göra med mitt jobb på Sturegallerian. Det är faktiskt kul, och en av anledningarna till att jag blev erbjuden jobb där är för att jag skiljer mig så mycket från andan som råder.
Men den speciella atmosfären kräver sitt. Då måste jag få ur mig lite skit när det ibland kommer in såna töntar som jag och handlar kaffe. Som när det kom in ett par bondpågar från skåne för några dagar sen. En av dem kunde inte sluta flick-fnittra när jag med min David Batra-röst förklarade för honom att fika hos mig var så dyrt för att han befann sig på Stureplan och "här kostar det att vara förstår du. Ja - det KOSTAR att titta på kändisar! Och här gäller det minsann att uppföra sig!"
Och sen kom det in ett gäng pensionärer som bara ville titta. Jag hörde hur de diskuterade med varandra:
"Ja, det är här eliten håller till alltså. Ojoj, ja... Gräddan. Ja, de har råd de." Som om en liten sightseeing-buss rullat in från kungsgatan, bara för att få se vart pälsjackorna och de äkta pärlorna håller hus.
Men ibland vill jag faktiskt få ur mig skit, bokstavligt talat, på folk! Och det är DÅ jag börjar oroa mig för min bittra framtid. Folk som tror att de ska bli särbehandlade bara för att de råkade bli uppmärksammade en gång. Som en känd modebloggare och hennes kompis som satt med sina små laptops och snodde el från mina uttag så säkringarna rök inne i baren. När jag berättade för den ena tjejen att hennes hund tyvärr inte fick vara inne på caféet (men gärna inne i Sturecompagniet) var reaktionen:
"VAAAAAA???!!! Seriöst?! Men jag har alltid min hund här. Har haft den här i treeeeeee år!"
Nej. Hon flyttade inte på den. Och sen hörde jag hur hon sa till sin kompis:
"Men andra kanske inte får ha sina hundar här. Bara jag, hahahahaha!"
Orka. Och sen satt de och tisslade och tasslade och pratade inte mer med mig, den elaka anti-hundtjejen. Knapprade på sina datorer, drack cola light, soja latte och fotade fnissande varandra med sina mobilkameror för att kunna lägga ut "dagens outfit" på sina värdelösa bloggar.
Sa jag att jag börjar bli cynisk?
Hur som haver. Tror cynismen har att göra med mitt jobb på Sturegallerian. Det är faktiskt kul, och en av anledningarna till att jag blev erbjuden jobb där är för att jag skiljer mig så mycket från andan som råder.
Men den speciella atmosfären kräver sitt. Då måste jag få ur mig lite skit när det ibland kommer in såna töntar som jag och handlar kaffe. Som när det kom in ett par bondpågar från skåne för några dagar sen. En av dem kunde inte sluta flick-fnittra när jag med min David Batra-röst förklarade för honom att fika hos mig var så dyrt för att han befann sig på Stureplan och "här kostar det att vara förstår du. Ja - det KOSTAR att titta på kändisar! Och här gäller det minsann att uppföra sig!"
Och sen kom det in ett gäng pensionärer som bara ville titta. Jag hörde hur de diskuterade med varandra:
"Ja, det är här eliten håller till alltså. Ojoj, ja... Gräddan. Ja, de har råd de." Som om en liten sightseeing-buss rullat in från kungsgatan, bara för att få se vart pälsjackorna och de äkta pärlorna håller hus.
Men ibland vill jag faktiskt få ur mig skit, bokstavligt talat, på folk! Och det är DÅ jag börjar oroa mig för min bittra framtid. Folk som tror att de ska bli särbehandlade bara för att de råkade bli uppmärksammade en gång. Som en känd modebloggare och hennes kompis som satt med sina små laptops och snodde el från mina uttag så säkringarna rök inne i baren. När jag berättade för den ena tjejen att hennes hund tyvärr inte fick vara inne på caféet (men gärna inne i Sturecompagniet) var reaktionen:
"VAAAAAA???!!! Seriöst?! Men jag har alltid min hund här. Har haft den här i treeeeeee år!"
Nej. Hon flyttade inte på den. Och sen hörde jag hur hon sa till sin kompis:
"Men andra kanske inte får ha sina hundar här. Bara jag, hahahahaha!"
Orka. Och sen satt de och tisslade och tasslade och pratade inte mer med mig, den elaka anti-hundtjejen. Knapprade på sina datorer, drack cola light, soja latte och fotade fnissande varandra med sina mobilkameror för att kunna lägga ut "dagens outfit" på sina värdelösa bloggar.
Sa jag att jag börjar bli cynisk?
Kommentarer
Postat av: Mattias
Måste du jobba där? jag tycker inte det. det verkar jobbigt.
Postat av: Rebecka
Äh, det är inte bara bitterhet och elände. Faktum är att det är ganska kul att jobba där och spela ut som en total motpol. Och det är ganska mycket vanligt folk där också. Men vissa dagar kommer allt pack på samma gång, och det kan vara lite slitigt... Men imorgon blir det södersvängen, fantastiskt jobb!
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
