Thurfjellan

Nej fy, det kan aldrig vara ok att bli jagad och fångad av han den elaka kräksjukan! Speciellt inte när man har varit en ynka dag på sitt nya jobb, fy bubblan!
Det fanns en tid då tanken på att ligga hemma och vara sjuk var en god dröm: Mamma som tar ledigt pga vård av sjukt barn, köper senaste numret av Kalle och en påse godis. De dagarna var det tillåtet att se hur mkt tv och film man ville. Idag är sjukdagar inte en god dröm längre. Jag dööör av tristess!

Plus och minus med att vara kräksjuk:

Plus:
Man får tid att vila
Man kan typ äta en macka om dagen, vilket betyder billig levnadskostnad och att man blir smal (men det räknas inte för det går man upp sen igen)
Man kan gå igenom hela Pelles (som jag bor i andrahand hos) filmregister och somna till varenda en av filmerna.
Man får en massa gulliga sms av folk som tycker synd om en.

Minus:
Vilan ger inget resultat, man är fortfarande lika utmattad efter att ha sovit en hel dag och sover hela natten också.
Man är inte sugen på mat - och jag som älskar mat...
Så himla kul är det inte att se tusen filmer
Jag tycker inte om när folk tycker synd om mig.
Jag kan inte jobba!!! Och google säger att jag måste vara hemma minst 48 timmar efter att jag känner mig frisk, my ass!

Jaja, anyways. Tack till mina hjältar: Christoffer Levak, Eskil Ingvarsson och underbara Annika Wikberg för att ni fixar och täcker för mig!

Nu ska jag döda tid i sängen framför "Sexo en Nueva York" (Pelle tror att han är en liten spanjor).

Imorgon, imorgon! Om allt går vägen (och nu förtjänar vi lite flyt) så öppnar vi den lille kaffebaren imorgon fredag! Och hjälp vad vi jobbar, jobbar jobbar. Är inne på elfte timmen nu...
Välkommen till Sturepassagen imorgon fredag. Då gör vi han finkaffet från Da Matteo.
Papa Nya Guinea och Indonesien är gott i munnen.
Hej hej, kaffetjej.

Jag har köpt en blomma i färg. En röd. En sån där julstjärna, som det ju så fint heter.
Den står där som en främling på mitt köksbord och brer ut sina blad ganska så malligt om in frågar mig.
Vi vet inte riktigt hur vi ska närma oss varandra, jag och min blomma i färg. Det ligger en konstig stämning i luften. Ungefär samma stämning som ibland kan uppstå första gången man ska umgås med en ny kompis alldeles själv, utan andra gemensamma vänner som förkläden. Man undrar om det egentligen var en så bra idé det här, att spendera tid alldeles själva bara vi två. Och så säger man saker som låter jättebra innan man uttalar dem men så fort de lämnar munnen så låter de bara fåniga, och den andra undrar i sitt huvud hur sjutton jag gick med på att träffa denna galningen.

Men så kommer man plötsligt på att man inte bara har gemensamma vänner utan även gemensamma intressen och då är det som när man hörde en bra låt med Ryan Adams första gången - man kan inte sluta le och det känns som att man aldrig varit främlingar, någonsin.

Nu ska jag närma mig en röd blomma.

Jag får inte nog, får inte nog, inte nog! Jag vet att det är fel, man ska inte bli såhär smått besatt. Sitta i sin ensamhet och klappa den kära som om det var vi mot världen, det är Gollum-varning på den.

Men jag kan inte hjälpa mig själv. Jag är kär igen.

Kings of Leon - det finns inte mycket som toppar.

Nu ska jag fortsätta sittandet i min soffa denna sjuka dag och njuta av den musik som klappar mig tillbaka. Mjukt och lätt - som om vore det vi mot världen.

Jag är nästan övertygad om att alla känner till uttrycket "en bulle i ugnen". Men har någon hört uttrycket "en bulle i kvarnen"? Nej - jag trodde inte det heller!
Men faktum är, gott folk, att detta uttryck från och med igår existerar - i alla fall i praktiken.
Jag jobbade på det eminenta Mellqvist kaffebar på Hornsgatan igår (fantaaastiskt ställe med Sveriges bästa kaffe, för intresserade) och skulle mala bönor för att kunna bygga nytt till alla de törstiga på bryggkaffe.
Mitt i malningen såg jag något i bönbehållaren som fick mig att skratta så jag nästan fick hicka. När jag uppmärksammade min kollega på detta (inte snygg-Micke, men en annan karl - denna med skägg) skrek han till och utropade: "Det ser ju ut som ett finger!".
Nej, inget finger, men en bit bulle! Hur sjutton lyckades jag få ner en bit bysis-bulle i kvarnen? Att vi en liten tid innan torkat bullbitar i ugnen för att göra skorpor är ingen legitimerad ursäkt. En bulle i kvarnen är aldrig okej.

Nästa torsdag börjar jag mitt nya jobb då en ny kaffebar öppnas på Sturecompagniet. Bullfria kvarnar garanteras. Likaså gott kaffe från Da Matteo i Mazzer-kvarnen och - tro det eller ej - Löfbergs Lila i Malykke-kvarnen för de som föredrar kaffe på presskanna.

Hjälp! Jag tror jag börjar bli cynisk och bitter! Som en sån där tant som levt som singel ett helt liv, troligtvis indirekt självvalt till följd av en från början naiv tro på att den sanna kärleken finns där ute men att den kommer i form av ett åskväder varför man har tid och råd att vara tarvligt kräsen. Så står hon där vid livets slutstation, med inte mer än ett torrt hjärta och tio katter att bjuda på - för att hon var för kräsen och för att hon trodde att kärlek inte krävde något arbete.

Hur som haver. Tror cynismen har att göra med mitt jobb på Sturegallerian. Det är faktiskt kul, och en av anledningarna till att jag blev erbjuden jobb där är för att jag skiljer mig så mycket från andan som råder.
Men den speciella atmosfären kräver sitt. Då måste jag få ur mig lite skit när det ibland kommer in såna töntar som jag och handlar kaffe. Som när det kom in ett par bondpågar från skåne för några dagar sen. En av dem kunde inte sluta flick-fnittra när jag med min David Batra-röst förklarade för honom att fika hos mig var så dyrt för att han befann sig på Stureplan och "här kostar det att vara förstår du. Ja - det KOSTAR att titta på kändisar! Och här gäller det minsann att uppföra sig!"
Och sen kom det in ett gäng pensionärer som bara ville titta. Jag hörde hur de diskuterade med varandra:
"Ja, det är här eliten håller till alltså. Ojoj, ja... Gräddan. Ja, de har råd de." Som om en liten sightseeing-buss rullat in från kungsgatan, bara för att få se vart pälsjackorna och de äkta pärlorna håller hus.

Men ibland vill jag faktiskt få ur mig skit, bokstavligt talat, på folk! Och det är DÅ jag börjar oroa mig för min bittra framtid. Folk som tror att de ska bli särbehandlade bara för att de råkade bli uppmärksammade en gång. Som en känd modebloggare och hennes kompis som satt med sina små laptops och snodde el från mina uttag så säkringarna rök inne i baren. När jag berättade för den ena tjejen att hennes hund tyvärr inte fick vara inne på caféet (men gärna inne i Sturecompagniet) var reaktionen:

"VAAAAAA???!!! Seriöst?! Men jag har alltid min hund här. Har haft den här i treeeeeee år!"

Nej. Hon flyttade inte på den. Och sen hörde jag hur hon sa till sin kompis:

"Men andra kanske inte får ha sina hundar här. Bara jag, hahahahaha!"

Orka. Och sen satt de och tisslade och tasslade och pratade inte mer med mig, den elaka anti-hundtjejen. Knapprade på sina datorer, drack cola light, soja latte och fotade fnissande varandra med sina mobilkameror för att kunna lägga ut "dagens outfit" på sina värdelösa bloggar.

Sa jag att jag börjar bli cynisk?

FIck en utmaning via en annan liten blogg igår. Mattias är utmanaren - en fin karl jag egentligen inte känner särskilt väl, men ibland känner man en sån oväntad samhörighet med människor, bara sådär.
Jag ska berätta sju saker om mig själv, och vilken mening är det att anta en sådan utmaning om sakerna man berättar inte är udda eller i alla fall lite intressanta?

1. Jag vill en dag lära mig spela munspel. Kan se mig själv jamma loss totalt med ackompanjemang av Joels gitarr, gärna till en fin sång av Ryan Adams (för övrigt min hemliga kärlek).
2. Jag utger mig för att vara en jag-klarar-mig-själv-människa. En av sakerna jag avskyr mest är när folk tycker synd om mig. I själva verket vill jag nog våga vara beroende av andra, men jag är för feg.
3. Jag är en sucker för poesi och drömmer då och då om att bli en melodramatisk Sylvia Plath (minus självmordsdelen) och skriva dikter om livets våndor och glädjeämnen.
4. Ganska ofta när jag är ledig ställer jag klockan toktidigt bara för att få njuta av känslan att somna om.
5. Jag har vissa ambitioner att bli en av de bästa på kaffe (detta trots att jag en gång sa att jag aaaldrig skulle börja dricka kaffe) och sen vill jag bli konstvetare.
6. Jag samlar mod att slänga bort tryggheten i form av en yrkesutbildning och därmed helt avbryta mina studier i juridik.
7. Jag älskar kiss- och bajshumor och kommer aldrig att växa ifrån det.

Jag kommer bara på två människor jag vill utmana och skiter faktiskt i de övriga fem jag för att ha fullgjort uppdraget skulle länka till. HA!

Lisa
&
Ida

Nu är det er tur!

Nu såhär några veckor efter senaste inlägget kom jag att tänka på en sak:
Hur tänkte de när de bestämde hur stort mellanrummet mellan sätena på tunnelbanan ska vara? Gick de efter någon slags medellängd på benen eller satt sig bara två gubbar på prov mitt emot varandra och sen körde man på det mellanrummet?
Hur som helst så följer jag inte måttet what so ever. Jag sitter typ på den som sätter sig mitt emot. Eller så viker jag ihop benen eller sätter mig på snedden.
Att sätta sig som en dam med det ena benet över det andra är inte att tänka på.

Tänk vad besvärligt det ska vara då.

Och för er som undrar - Snygg-Micke ÄR snygg-Micke. Vilken man...