Trons visshet och litet tid
Idag såg jag ett program på svt som handlade om tid, och om hur vi uppfattar tiden. Man fick möta ett par som varit gifta i x antal år (men det var många). Mannen blev sjuk och av någon anledning resulterade sjukdomen i att hans minne nästan förstördes, allt som inträffat innan sjukdomen fanns kvar men hans liv efteråt var som en dimma. Han kunde påbörja svaret på en fråga men när han kom till andra meningen i svaret kom han inte längre ihåg frågan, konstigt...
Men det vackra i allt detta elände var det förhållande han och hans trofasta hustru hade. Varje gång han såg henne trodde han att det var flera år sen de sist sågs, att han legat i koma och precis vaknat. Med andra ord blev varje möte som ett fantastiskt och kärleksfullt återseende för honom, och hon hade sådant tålamod med sin man! Tänk om vi kunde möta våra kära med en sån glädje och ömhet varje dag, hej vilka liv vi hade levt!
Efter det började "Existens", SVT:s, enligt mig, ganska lama försök att behandla olika frågor runt livsåskådningar. Idag handlade det om religiösa upplevelser och om forskare som ägnade sina liv åt att bevisa att Gud enbart finns i våra hjärnor, att varje upplevelse av Gud är ett hjärnans trick.
För det första - kom igen vad larvigt, finns det inget viktigare att forska om? Typ hur vi ska besegra cancer och HIV??? Alla dessa försök att gång på gång göra Gud så liten, orka.
För det andra så blir jag trött på när människor baserar sin livstro, sin övertygelse, på religiösa upplevelser. Att sätta sin lit till känslans visshet, är det inte ett sätt för människor att ständigt kräva Guds bekräftelse på sin existens, men även att girigt kräva hans uppmärksamhet? Var tar då tron vägen, förtröstan och tilliten?
Så, nu har jag fått känna mig som en äkta rosenian!
Men det vackra i allt detta elände var det förhållande han och hans trofasta hustru hade. Varje gång han såg henne trodde han att det var flera år sen de sist sågs, att han legat i koma och precis vaknat. Med andra ord blev varje möte som ett fantastiskt och kärleksfullt återseende för honom, och hon hade sådant tålamod med sin man! Tänk om vi kunde möta våra kära med en sån glädje och ömhet varje dag, hej vilka liv vi hade levt!
Efter det började "Existens", SVT:s, enligt mig, ganska lama försök att behandla olika frågor runt livsåskådningar. Idag handlade det om religiösa upplevelser och om forskare som ägnade sina liv åt att bevisa att Gud enbart finns i våra hjärnor, att varje upplevelse av Gud är ett hjärnans trick.
För det första - kom igen vad larvigt, finns det inget viktigare att forska om? Typ hur vi ska besegra cancer och HIV??? Alla dessa försök att gång på gång göra Gud så liten, orka.
För det andra så blir jag trött på när människor baserar sin livstro, sin övertygelse, på religiösa upplevelser. Att sätta sin lit till känslans visshet, är det inte ett sätt för människor att ständigt kräva Guds bekräftelse på sin existens, men även att girigt kräva hans uppmärksamhet? Var tar då tron vägen, förtröstan och tilliten?
Så, nu har jag fått känna mig som en äkta rosenian!
Kommentarer
Postat av: é
Amen, syster!!!
Postat av: Mattias Thurfjell
Det är bra, syrran - buss på dem bara!
/Your fellow Rosenian in the night.
Postat av: Britt Thurfjell
Att öva sig i att visa kärlek, tacksamhet och ödmjukhet är en lång process. Man kan kanske se det som en andlig övning?
Det är så intressant att läsa din blogg. Kram.
Mamma
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
