Skalman, är han sååå smart egentligen?
I söndags var jag på en halvtimmes besök i en kyrka som inte var min egen. Det är lustigt det där, hur man föreställer sig att saker och ting ska vara. Ofta slutar sådana larviga föreställningar med att man helt enkelt får tänka om. Jag vill inte med detta säga att jag på något vis har haft fördomar om denna kyrka, verkligen inte! Men däremot hade jag inte räknat med att jag skulle reagera så som jag gjorde när jag väl tog modet att kliva in i kyrkan.
För er som känner mig väl behöver jag väl knappast berätta att jag kan reagera ganska starkt och känslomässigt i vissa situationer, så också i denna. Jag behövde inte vistas i detta kyrkorum mer än några minuter innan jag reagerade med att, ja, börja grina. Haha, vilken tönt va?!
Men så kan det vara, att komma till ett ställe där man känner sig hemma. Det behöver inte vara på det ställe man väntar sig. Till saken hör att jag bara några timmar senare gick på en gudstjänst med mässa i den kyrka som enligt alla föreställningar "borde" vara mitt hem, men samma hemmakänsla fanns inte där, varför vet jag inte.
Av detta lärde jag mig bl.a:
1. Att det inte bara i min kyrka finns människor som lyckas sitta med stor but-crack utan att själv märka det.
2. Att barn i andra kyrkor är precis lika högljudda som i min.
3. Att det är vanligare med människor som ser ut som mafiosos i kyrkor som inte är mina.
4. Att känslan av hemma inte nödvändigtvis behöver infinna sig just hemma.
Förresten så osthyvlade jag min tumme igår på jobbet. Det gjorde ont, men det positiva är att jag nu kan använda snygga plåster. Skalman sitter på mitt finger nu, han som säger "jag tror bara vad jag vet" (vilket för övrigt är en fantastiskt dum replik, tycker jag).
Bakom ratten i denna bilen tror jag att jag skulle känna mig som hemma...
För er som känner mig väl behöver jag väl knappast berätta att jag kan reagera ganska starkt och känslomässigt i vissa situationer, så också i denna. Jag behövde inte vistas i detta kyrkorum mer än några minuter innan jag reagerade med att, ja, börja grina. Haha, vilken tönt va?!
Men så kan det vara, att komma till ett ställe där man känner sig hemma. Det behöver inte vara på det ställe man väntar sig. Till saken hör att jag bara några timmar senare gick på en gudstjänst med mässa i den kyrka som enligt alla föreställningar "borde" vara mitt hem, men samma hemmakänsla fanns inte där, varför vet jag inte.
Av detta lärde jag mig bl.a:
1. Att det inte bara i min kyrka finns människor som lyckas sitta med stor but-crack utan att själv märka det.
2. Att barn i andra kyrkor är precis lika högljudda som i min.
3. Att det är vanligare med människor som ser ut som mafiosos i kyrkor som inte är mina.
4. Att känslan av hemma inte nödvändigtvis behöver infinna sig just hemma.
Förresten så osthyvlade jag min tumme igår på jobbet. Det gjorde ont, men det positiva är att jag nu kan använda snygga plåster. Skalman sitter på mitt finger nu, han som säger "jag tror bara vad jag vet" (vilket för övrigt är en fantastiskt dum replik, tycker jag).
Bakom ratten i denna bilen tror jag att jag skulle känna mig som hemma...
Kommentarer
Postat av: Jenny
Hej, va trevligt att kika in här igen och läsa ikapp lite. Du skriver så fint, och kaffeannonser har de satt in också hehe. Ser på portalen att du har ganska många besökare vid det här laget, kul! Hoppas vi kan ses snart, Kram.
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
