Kebaben som gjorde livet surt
Jag är en av de där läskiga människorna som kan sitta på en bänk mitt i stan och bara iaktta folk. Ni vet, en sån där som får en att känna sig lite illa till mods för att de inte skäms över att sitta och titta ingående på folk. Det är inget jag gör för att vara elak men det är så kul att se på folk och försöka luska ut vad de tänker och se hur de klär sig och sånt.
Idag var det en massa roligt folk på stan. Sjukt många häftiga med snygga kläder, som ser ut som att de faktiskt är tuffa på riktigt. Men endel med lite för lite kläder också, såna som man helst vill höja på ögonbrynen lite demonstrativt åt för att de ska inse att det inte är ok att gå oklädd på stan.
En dag för några år sedan, när jag bodde i Helsingborg och jobbade på Waynés, var jag på väg till jobbet en sån där fantastiskt vacker morgon. Jag kände mig så där sjukt häftig, gick med bestämda steg kullerstensgatan fram, inbillade mig att vinden gjorde mitt hår alldeles filmstjärnelikt och att alla andra också hörde den där tuffa musiken jag spelade. Lite som i en film ni vet, helst av allt inlednings- och avslutningsscenerna i "Closer", när Natalie Portman går längs med gatan och är så hejdlöst snygg och Damien Rice spelas i bakgrunden, åhh!
Men rätt som de var vändes tuffkänslan i något heeelt annat: Jag lyckades snubbla på kullerstenskanten och nästan falla på näsan. Det gjorde inte så värst mycket, jag låtsades bara att ingen såg mig och fortsatte min gång gatan fram - för att i nästa sekund kliva rakt i en kebab! Det är helt sant!
(bild: david-tchini.luktar.se)
Nu är det väldigt längesen jag kände mig alltför tuff (men om jag hade gjort det så hade det spelats någon bra musik i bakgrunden, och mitt hår hade blåst i vinden).
Idag var det en massa roligt folk på stan. Sjukt många häftiga med snygga kläder, som ser ut som att de faktiskt är tuffa på riktigt. Men endel med lite för lite kläder också, såna som man helst vill höja på ögonbrynen lite demonstrativt åt för att de ska inse att det inte är ok att gå oklädd på stan.
En dag för några år sedan, när jag bodde i Helsingborg och jobbade på Waynés, var jag på väg till jobbet en sån där fantastiskt vacker morgon. Jag kände mig så där sjukt häftig, gick med bestämda steg kullerstensgatan fram, inbillade mig att vinden gjorde mitt hår alldeles filmstjärnelikt och att alla andra också hörde den där tuffa musiken jag spelade. Lite som i en film ni vet, helst av allt inlednings- och avslutningsscenerna i "Closer", när Natalie Portman går längs med gatan och är så hejdlöst snygg och Damien Rice spelas i bakgrunden, åhh!
Men rätt som de var vändes tuffkänslan i något heeelt annat: Jag lyckades snubbla på kullerstenskanten och nästan falla på näsan. Det gjorde inte så värst mycket, jag låtsades bara att ingen såg mig och fortsatte min gång gatan fram - för att i nästa sekund kliva rakt i en kebab! Det är helt sant!
(bild: david-tchini.luktar.se)
Nu är det väldigt längesen jag kände mig alltför tuff (men om jag hade gjort det så hade det spelats någon bra musik i bakgrunden, och mitt hår hade blåst i vinden).
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
