Epiphany
Igår morse hände det mina vänner! Jag vaknade med en alldeles ny insikt! Det var verkligen underligt, inte alls som i morse (läs sen förmiddag...) då jag vaknade och hade drömt att jag precis druckit cup of excellence-kaffe, bättre än så!!!
Det var som att jag under natten bearbetat och slängt gammalt bråte som legat och ruttnat i min tankeverkstad under snart ett halvår. För er som verkligen känner mig är det ingen nyhet att jag förra terminen träffade en människa som inte direkt visade sig vara den perfekta karlen, för att uttrycka sig milt. Av någon outsäglig anledning var jag i alla fall stormförälskad i denna sorgliga människa...
Jag har genom åren förstått att jag är en liten dam som bär på mycket känslor, men just när det kommer till de där klassiska "kär-känslorna" så är jag nästan oförmögen att uppleva dom. Fram till jag träffade denna "C", så var jag övertygad om att jag var emotionellt handikappad, men när jag blev kär i honom blev jag överbevisad. Men det kostade mig dyrt, och så missade jag hela nyår (japp, min älskade familj, idag kan jag skratta åt det. Vill ni skratta med mig?)!!!
Det som jag insett när jag vaknade igår var som följer: Jag har ingen rätt att vara bitter på Gud eller förebrå honom alls för det som hände. Däremot tror jag att han lät mig utsättas (och jag utsatte mig själv för det genom att vara sååå naiv) för det värsta som någonsin hänt mig för att jag skulle komma framåt i livet och sluta hänga upp mig på detaljer som kanske inte är så viktiga. Jag, vi alla, har blivit lovade att aldrig prövas över våra förmågor och det är därför jag idag kan stå rak i ryggen och stolt erkänna att visst, jag var naiv (och det var de förbaskade "kär-känslorna" som gjorde mig naiv) men jag förtjänade inte all den skit jag fick! Dessutom är jag en hyfsat bra böna som förtjänar bättre!
Så till kontentan och det som kan vara värt att fundera över:
1. Hur viktiga är egentligen dessa "kär-känslor", borde det inte finnas något som är ännu större? (Nu reserverar jag mig dock lite, jag är den första att erkänna att jag misslyckats i förhållanden pga brist på känslor)
2. Har du någon gång utsatts för en prövning som i slutändan inte lärt dig något konstruktivt alls alt. har prövningens nackdelar vid en avvägning varit fler än fördelarna? Och var ÄRLIG, inget martyrskap och tycka-synd-om-sig-själv nu!
Min prövning var värt det gott folk! Jag förlorade mycket tillit, troligtvis en hel utbildning, en hel hög med självkänsla och självförtroende men idag har jag världens häftigaste jobb (okej, nu överdriver jag) med världens finaste kollegor och en hel hög nya, töntiga vänner i kaffevärlden. Dessutom har jag vunnit Ida (som läst fler böcker av Bulgakov än jag - respekt!), och även om hon och jag inte ses eller hörs så ofta så älskar jag henne med hela mitt ärrade hjärta!
Kerlighed til alle sammen (och glöm inte att forma hand som en litn pil och helst fuldansa under tiden)!
Det var som att jag under natten bearbetat och slängt gammalt bråte som legat och ruttnat i min tankeverkstad under snart ett halvår. För er som verkligen känner mig är det ingen nyhet att jag förra terminen träffade en människa som inte direkt visade sig vara den perfekta karlen, för att uttrycka sig milt. Av någon outsäglig anledning var jag i alla fall stormförälskad i denna sorgliga människa...
Jag har genom åren förstått att jag är en liten dam som bär på mycket känslor, men just när det kommer till de där klassiska "kär-känslorna" så är jag nästan oförmögen att uppleva dom. Fram till jag träffade denna "C", så var jag övertygad om att jag var emotionellt handikappad, men när jag blev kär i honom blev jag överbevisad. Men det kostade mig dyrt, och så missade jag hela nyår (japp, min älskade familj, idag kan jag skratta åt det. Vill ni skratta med mig?)!!!
Det som jag insett när jag vaknade igår var som följer: Jag har ingen rätt att vara bitter på Gud eller förebrå honom alls för det som hände. Däremot tror jag att han lät mig utsättas (och jag utsatte mig själv för det genom att vara sååå naiv) för det värsta som någonsin hänt mig för att jag skulle komma framåt i livet och sluta hänga upp mig på detaljer som kanske inte är så viktiga. Jag, vi alla, har blivit lovade att aldrig prövas över våra förmågor och det är därför jag idag kan stå rak i ryggen och stolt erkänna att visst, jag var naiv (och det var de förbaskade "kär-känslorna" som gjorde mig naiv) men jag förtjänade inte all den skit jag fick! Dessutom är jag en hyfsat bra böna som förtjänar bättre!
Så till kontentan och det som kan vara värt att fundera över:
1. Hur viktiga är egentligen dessa "kär-känslor", borde det inte finnas något som är ännu större? (Nu reserverar jag mig dock lite, jag är den första att erkänna att jag misslyckats i förhållanden pga brist på känslor)
2. Har du någon gång utsatts för en prövning som i slutändan inte lärt dig något konstruktivt alls alt. har prövningens nackdelar vid en avvägning varit fler än fördelarna? Och var ÄRLIG, inget martyrskap och tycka-synd-om-sig-själv nu!
Min prövning var värt det gott folk! Jag förlorade mycket tillit, troligtvis en hel utbildning, en hel hög med självkänsla och självförtroende men idag har jag världens häftigaste jobb (okej, nu överdriver jag) med världens finaste kollegor och en hel hög nya, töntiga vänner i kaffevärlden. Dessutom har jag vunnit Ida (som läst fler böcker av Bulgakov än jag - respekt!), och även om hon och jag inte ses eller hörs så ofta så älskar jag henne med hela mitt ärrade hjärta!
Kerlighed til alle sammen (och glöm inte att forma hand som en litn pil och helst fuldansa under tiden)!
Kommentarer
Postat av: Britt.Thurfjell
Du är underbar, mitt älskade barn. Och som vanligt skönt muppig. Dina slutsatser känner jag igen utifrån mina egna livs-törnar. Inget går upp mot ett fördjupat liv.
Kram/Mamma
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
