Dagens läxa!
Jag älskar verkligen att få rejäla käftsmällar vad gäller mina fördomar mot människor! Det ger inte mycket att vara cynisk, ibland är det helt enkelt bättre att tillåta sig att vara naiv (även om jag mer än sällan gråter bittra tårar över mina blåögda tendenser)!
På mitt jobb kommer det som många gånger tidigare sagt in en hel del konstiga typer. En av dessa är en karl runt 50-årsåldern. Denna man cyklar runt på stadens gator iklädd konstiga overaller och en stor pälsmössa, på pakethållaren har han en stor låda fylld med diverse ting.
Han kommer in säkert fem gånger om dagen för att äta rester från borden!!! Han har en underbar liten strategi:
Går förbi kaféet med falkögon, kontrollerar om det finns eventuella rester att grabba tag i samtidigt som han håller koll på oss, om vi ser honom alltså. Ser han att vi är upptagna och det finns något att äta är han snabb som en liten iller, tar det han ska och kutar ut lika snabbt, smart va?!
Jag är sååå trött på denna mannen, det ser inte så himla bra ut va, att en sådan kuf springer runt och plockar från borden. Jag vill inte påstå mig ha särskilt höga tankar om honom.
Och så till saken då! Idag, när han för kanske tredje gången kom in på jobbet, sökte han ögonkontakt och gjorde någon form av gest med armen mot uteserveringen, gosh vad paff jag blev! När jag valde att inte reagera kom han fram och berättade att det hade börjat regna, att filtarna skulle bli blöta varpå han, eftersom jag hade en kund just då, tar saker i egna händer och beger sig ner mot fönstren och tar ut persiennerna för att skydda uteserveringen mot regnet!!! Gode värld vad jag gapade, måste ha sett ut som en liten fågel!
Även om jag i fortsättningen kommer vara lika irriterad varje gång han kommer in så har min syn på honom ändå förändrats. Jag är innerligt tacksam för att jag varje dag får lära mig nya saker om människor (mig själv inräknad), även om det innebär att jag måste se och erkänna mina egna brister.
Ibland kan man känna sig som en liten snigel, hård utanpå men mjuk inuti. Det mjuka på insidan är på riktigt.
Dagens tack går till en person vid namn Johannes. Även om han inte direkt ser det själv så är han en fin människa och vore det inte för honom så vet jag inte hur min livssituation hade sett ut idag, indirekt så har han sett till att jag fått in en massa fantastiska och vackra människor i mitt liv. Den tacksamhet jag känner över livet håller sig kvar trots motgångar, trots Johnny Panics återinträde i min tillvaro.
På mitt jobb kommer det som många gånger tidigare sagt in en hel del konstiga typer. En av dessa är en karl runt 50-årsåldern. Denna man cyklar runt på stadens gator iklädd konstiga overaller och en stor pälsmössa, på pakethållaren har han en stor låda fylld med diverse ting.
Han kommer in säkert fem gånger om dagen för att äta rester från borden!!! Han har en underbar liten strategi:
Går förbi kaféet med falkögon, kontrollerar om det finns eventuella rester att grabba tag i samtidigt som han håller koll på oss, om vi ser honom alltså. Ser han att vi är upptagna och det finns något att äta är han snabb som en liten iller, tar det han ska och kutar ut lika snabbt, smart va?!
Jag är sååå trött på denna mannen, det ser inte så himla bra ut va, att en sådan kuf springer runt och plockar från borden. Jag vill inte påstå mig ha särskilt höga tankar om honom.
Och så till saken då! Idag, när han för kanske tredje gången kom in på jobbet, sökte han ögonkontakt och gjorde någon form av gest med armen mot uteserveringen, gosh vad paff jag blev! När jag valde att inte reagera kom han fram och berättade att det hade börjat regna, att filtarna skulle bli blöta varpå han, eftersom jag hade en kund just då, tar saker i egna händer och beger sig ner mot fönstren och tar ut persiennerna för att skydda uteserveringen mot regnet!!! Gode värld vad jag gapade, måste ha sett ut som en liten fågel!
Även om jag i fortsättningen kommer vara lika irriterad varje gång han kommer in så har min syn på honom ändå förändrats. Jag är innerligt tacksam för att jag varje dag får lära mig nya saker om människor (mig själv inräknad), även om det innebär att jag måste se och erkänna mina egna brister.
Ibland kan man känna sig som en liten snigel, hård utanpå men mjuk inuti. Det mjuka på insidan är på riktigt.
Dagens tack går till en person vid namn Johannes. Även om han inte direkt ser det själv så är han en fin människa och vore det inte för honom så vet jag inte hur min livssituation hade sett ut idag, indirekt så har han sett till att jag fått in en massa fantastiska och vackra människor i mitt liv. Den tacksamhet jag känner över livet håller sig kvar trots motgångar, trots Johnny Panics återinträde i min tillvaro.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
