Att brås på sin mor
I fredags kväll var min tanke att jag skulle ut och gå en snabb, kort promenad. Det tog inte många minuters vandring innan jag insåg att promenaden skulle bli allt annat än kort - fantastiskt väder, outsägligt vacker natur, gott humör och bra musik manade mig att fortsätta gå. Det slutade med att jag var hemma drygt två timmar senare.
En av anledningarna till detta var såklart alla ovan nämnda positiva egenskaper i denna afton, men även min tendens att inte tänka på vart jag borde gå utan istället enbart följa min nyfikenhet och det som ser vackert ut. Det slutade med att jag, efter en timmes snabb vandring, fann mig själ ute på landet. Inga stadsbussar, våningshus eller ICA-butiker, bara traktorspår, hus med röda knutar och tystnad. Alldeles underbart men också ganska nervöst med tanke på att det började bli ganska sent.
Jag fick helt enkelt ignorera min jag-klarar-mig-själv-attityd, inse att jag faktiskt var lite på villovägar och fråga ett par om jag så småningom skulle komma till Uppsala (observera, inte till "stan". Kommer man tillräckligt långt utanför en stad är det inte längre ok att fråga efter vägen till stan, då är det ortsnamn som gäller) om jag följde vägen jag gick på. De skrattade gott åt denna rödkindade unga dam och sa att jag var på rätt väg. Det var det, jag var hemma en timme senare!
Tänk så man kan brås på sin mor alltså. Jag ringde henne idag, denna mors dag, och berättade bla om denna upplevelse, varpå hon kontrade med en egen. Hon befann sig, då denna händelse begav sig, på en retreatgård utanför Linköping vid namn Bjärka-Säby. Min ömma moder tog sig en promenad och trodde sig ha koll på omgivningarna men det visade sig vara sååå fel. Precis som sin dotter fick denna något äldre upplaga lägga undan sin stolthet och helt enkelt knacka på en dörr för att "fråga vart jag var någonstans" (citat Britt Thurfjell). Den unga damen som öppnade dörren förbarmade sig över min mor, klädde på sina barn och skjutsade henne tillbaka. Min mamma ska då alltid vara värst!!!
Och vet ni! Jag fick lite medhåll för min teori angående "kär-känslor" idag, visst handlar det i det här fallet om kärlek i en vidare mening men anyways...
"Kärleken kan inte byggas på känslor. Känslor är något subjektivt, och de kommer och går. Men låter vi oss ledas av sanningens Ande, träder vi ut ur vår subjektivitet och går in i den objektiva verkligheten - som är en evigt bestående kärlek." - Wilfrid Stinissen
I helgen är jag förkyld så det förslår, men är glad ändå.
En av anledningarna till detta var såklart alla ovan nämnda positiva egenskaper i denna afton, men även min tendens att inte tänka på vart jag borde gå utan istället enbart följa min nyfikenhet och det som ser vackert ut. Det slutade med att jag, efter en timmes snabb vandring, fann mig själ ute på landet. Inga stadsbussar, våningshus eller ICA-butiker, bara traktorspår, hus med röda knutar och tystnad. Alldeles underbart men också ganska nervöst med tanke på att det började bli ganska sent.
Jag fick helt enkelt ignorera min jag-klarar-mig-själv-attityd, inse att jag faktiskt var lite på villovägar och fråga ett par om jag så småningom skulle komma till Uppsala (observera, inte till "stan". Kommer man tillräckligt långt utanför en stad är det inte längre ok att fråga efter vägen till stan, då är det ortsnamn som gäller) om jag följde vägen jag gick på. De skrattade gott åt denna rödkindade unga dam och sa att jag var på rätt väg. Det var det, jag var hemma en timme senare!
Tänk så man kan brås på sin mor alltså. Jag ringde henne idag, denna mors dag, och berättade bla om denna upplevelse, varpå hon kontrade med en egen. Hon befann sig, då denna händelse begav sig, på en retreatgård utanför Linköping vid namn Bjärka-Säby. Min ömma moder tog sig en promenad och trodde sig ha koll på omgivningarna men det visade sig vara sååå fel. Precis som sin dotter fick denna något äldre upplaga lägga undan sin stolthet och helt enkelt knacka på en dörr för att "fråga vart jag var någonstans" (citat Britt Thurfjell). Den unga damen som öppnade dörren förbarmade sig över min mor, klädde på sina barn och skjutsade henne tillbaka. Min mamma ska då alltid vara värst!!!
Och vet ni! Jag fick lite medhåll för min teori angående "kär-känslor" idag, visst handlar det i det här fallet om kärlek i en vidare mening men anyways...
"Kärleken kan inte byggas på känslor. Känslor är något subjektivt, och de kommer och går. Men låter vi oss ledas av sanningens Ande, träder vi ut ur vår subjektivitet och går in i den objektiva verkligheten - som är en evigt bestående kärlek." - Wilfrid Stinissen
I helgen är jag förkyld så det förslår, men är glad ändå.
Kommentarer
Postat av: Britt.Thurfell
Ja, du, min dotter...vi kanske skulle gå ut och gå tillsammans? Undrar hur det skulle sluta...? Vi kan alltid kalla oss pilgrimsvandrare på upptäcksfärd i Guds underbara natur. Jag föreslår att vi gör det på Bjärka-Säby. Jag har varit där flera gånger, så jag hittar där. Skrattar du? Jag hörde det nog.
Kram/Mamma
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
