Thurfjellan

Idag såg jag ett program på svt som handlade om tid, och om hur vi uppfattar tiden. Man fick möta ett par som varit gifta i x antal år (men det var många). Mannen blev sjuk och av någon anledning resulterade sjukdomen i att hans minne nästan förstördes, allt som inträffat innan sjukdomen fanns kvar men hans liv efteråt var som en dimma. Han kunde påbörja svaret på en fråga men när han kom till andra meningen i svaret kom han inte längre ihåg frågan, konstigt...
Men det vackra i allt detta elände var det förhållande han och hans trofasta hustru hade. Varje gång han såg henne trodde han att det var flera år sen de sist sågs, att han legat i koma och precis vaknat. Med andra ord blev varje möte som ett fantastiskt och kärleksfullt återseende för honom, och hon hade sådant tålamod med sin man! Tänk om vi kunde möta våra kära med en sån glädje och ömhet varje dag, hej vilka liv vi hade levt!

Efter det började "Existens", SVT:s, enligt mig, ganska lama försök att behandla olika frågor runt livsåskådningar. Idag handlade det om religiösa upplevelser och om forskare som ägnade sina liv åt att bevisa att Gud enbart finns i våra hjärnor, att varje upplevelse av Gud är ett hjärnans trick.
För det första - kom igen vad larvigt, finns det inget viktigare att forska om? Typ hur vi ska besegra cancer och HIV??? Alla dessa försök att gång på gång göra Gud så liten, orka.
För det andra så blir jag trött på när människor baserar sin livstro, sin övertygelse, på religiösa upplevelser. Att sätta sin lit till känslans visshet, är det inte ett sätt för människor att ständigt kräva Guds bekräftelse på sin existens, men även att girigt kräva hans uppmärksamhet? Var tar då tron vägen, förtröstan och tilliten?

Så, nu har jag fått känna mig som en äkta rosenian!

Igår beslöt vi oss för att vara sådär härligt spontana. Dagen var ju så bra, och vi ville avsluta den på samma vis. Jenny, Bastian och jag stängde därför enheten fortare än kvickt (men ohhh så snyggt, en kaféarbetares dröm!) och begav oss ner till ån (eller "the river", som Bastian sade när han pratade i telefon med Aimee. Haha, vilket skämt) för en trevlig stund.

        

Jag behöver väl inte säga att jag älskar dem, mina mongon till kollegor? Jenny kortvägrade btw, men en hand kunde hon visa i alla fall. Vi var inte ensamma vid ån kan man säga, och så fick vi se en leopardcykel också, en alldeles luddig en (någon hade för mkt tid och hade stickat/virkat en kläd till sin cykel, hett!).

Njut av det stora Livet, det gör jag!

Igår var jag och min ärade blodsbroder på Vardein och drack finlir. Det är alltid lika spännande med svaret på frågan vad Kristina har i kvarnen för dagen. Igår blev vi ruskigt nöjda, svaret blev Nightdriver! Vi började med en enkel var, som blev två...



Tro det eller ej, men han njuter faktiskt.



Några av mina inköp. Leveransen hade precis kommit med ett nytt kaffe från J&N, var tvungen att köpa. Dessutom hade jag ju redan bestämt mig för Yirgan när jag kom dit, så det blev båda. Det blev en aeropress också, men säg inte det till Mattias, den ska bli hans nästa helg. Och då gott folk, trillar Esmeralda ner i kvarnen!

Igår kväll blev det en snabb sväng till casa de Elise. Joel klipptes till av denna donna och vi var några stackare som satt och såg på. Elise är en god medambassadör i konsten att göra fula miner (jag vinner fortfarande men vem kan bli lika ful som jag, egentligen?).



Vi kom fram till att Elise kommer se ut som en häxa när hon blir gammal om hon fortsätter att uppföra sig såhär med sin tand. Då kommer jag gå samma väg, för jag har en likadan tand!

Jej, då kan jag kanske ändra min ursprungliga livsplan och komma på en ny med dig Fisen!

Gammal plan:
Jag kommer att förbli singel, därmed bli nucka. Flytta till mina drömmars stad Rom, skaffa två tjog med katter som springer runt mina ben i min vackra våning, röka fem paket cigaretter om dagen (obs - med cigarettförlängare, annars gills det inte), dricka fina viner, strosa runt i fina sidenmorgonrockar, måla vackra tavlor och vara lite sådär lagom deppig, men på ett konstnärligt vis som bara är läckert.

Ny plan:
Vi kommer förbli singlar, därmed bli nuckor. Vi flyttar till mina drömmars stad Rom, kokar upp brygder på kamelhår, samurajer (mohikaner???) och deras söner, löss och gamla disktrasor tillsammans! Sen lever vi ett allmänt dramatiskt liv à la Sylvia Plath (men skippar detaljen då hon tar livet av sig...), slänger med håret och säger: "Out of the ash I rise with my red hair (du måste färga håret Elise!) and I eat men like air."

Och så får Johnny Panic följa med på ett hörn också, eller???

Jag var in på jobbet idag och sa hej och hejade. Den gode Bastian stod bakom spakarna. Han berättade att både han och Jenny varit smått irritabla denna värmens dag, men inte så att det blev otrevligt, bara sådär smått roligt. Hur som haver så ville han av någon anledning toppa denna lilla upplevelse med ett litet visdomsord. Han berättade för mig att "det är viktigt att inte gå och lägga sig och vara irriterad".
Jaha, och i vanlig ordning vaknar då prästdottern och är bara tvungen att replikera:

Rebecka: "Du, vet du om att det är bibliskt, att inte låta solen gå ner över sin vrede?"

Bastian: "Jaså du, jag som trodde det var psykologiskt."

Rebecka: "HAHAHAHAHAHAHAHA! Bastian, du är så bra!"

Bastian: "Haha, Bastian - Gud, 1-0."

Ja, Bastian är så bra.

Sen gick jag och tittade på häftiga människor på stan.

Jag är en av de där läskiga människorna som kan sitta på en bänk mitt i stan och bara iaktta folk. Ni vet, en sån där som får en att känna sig lite illa till mods för att de inte skäms över att sitta och titta ingående på folk. Det är inget jag gör för att vara elak men det är så kul att se på folk och försöka luska ut vad de tänker och se hur de klär sig och sånt.

Idag var det en massa roligt folk på stan. Sjukt många häftiga med snygga kläder, som ser ut som att de faktiskt är tuffa på riktigt. Men endel med lite för lite kläder också, såna som man helst vill höja på ögonbrynen lite demonstrativt åt för att de ska inse att det inte är ok att gå oklädd på stan.

En dag för några år sedan, när jag bodde i Helsingborg och jobbade på Waynés, var jag på väg till jobbet en sån där fantastiskt vacker morgon. Jag kände mig så där sjukt häftig, gick med bestämda steg kullerstensgatan fram, inbillade mig att vinden gjorde mitt hår alldeles filmstjärnelikt och att alla andra också hörde den där tuffa musiken jag spelade. Lite som i en film ni vet, helst av allt inlednings- och avslutningsscenerna i "Closer", när Natalie Portman går längs med gatan och är så hejdlöst snygg och Damien Rice spelas i bakgrunden, åhh!
Men rätt som de var vändes tuffkänslan i något heeelt annat: Jag lyckades snubbla på kullerstenskanten och nästan falla på näsan. Det gjorde inte så värst mycket, jag låtsades bara att ingen såg mig och fortsatte min gång gatan fram - för att i nästa sekund kliva rakt i en kebab! Det är helt sant!


(bild: david-tchini.luktar.se)

Nu är det väldigt längesen jag kände mig alltför tuff (men om jag hade gjort det så hade det spelats någon bra musik i bakgrunden, och mitt hår hade blåst i vinden).

Sådana där underbara tillfälligheter som får betyda så mycket. I helgen var en fantastisk vän från Askersund, på besök i Uppsala. Denna Patrik har precis som jag haft glädjen att gå på en spelning med Christian Kjellvander för inte alltför längesedan. Nu hade han köpt en gitarr (en Martin, gissa om jag gav honom sura minen när han plockade fram den. Den lade i mitt knä och blev klappad i säkert flera minuter innan jag spelade på den) och tagit ut en av Kjellvanders låtar, vid namn "Two souls". Den ville jag lyssna på till mitt god morgon-kaffe idag kände jag, så det gjorde jag. En underbar liten sång tycker vi, som handlar om tu-delningen i oss människor. En del av oss sträcker sig mot himmelen, och den andra släpar i skiten (fritt översatt, haha).

Direkt därefter tog jag upp min underbara lilla andaktsbok av Stinissen för att läsa dagens ord. Gissa vad det handlade om? Jag tror nog att ni kan gissa! Rubriken heter "Att vara ärlig mot ditt sanna jag" (här tycker jag för övrigt det är så gott att han skriver "ditt", och inte "sitt". Så mycket mer personligt) och behandlar konsten att vara sig själv, att vara äkta mot det jag som är mitt sanna jag. Vi kan välja att bejaka det i oss som är mörker, men väljer vi det mörka i oss så väljer vi därmed ett självbedrägeri, för vi är skapade goda.
Vad svårt va? Och hur ofta händer det inte att vi står med ena foten i mörker och den andra i ljus (fastän vi gärna lurar oss själva att tro att vi väljer det som är objektivt riktigt)? Hur sjutton ska vi då kunna bli odelade hjärtan???

"Det är något ytterst märkligt och paradoxalt: den moderna människan som vill vara sig själv och därför vill få ge fritt utlopp åt sina passioner, sin agressivitet, alla sina önskningar, hon är mindre än någonsin sig själv. Hennes "ärlighet" är ett monumentalt självbedrägeri." - W Stinissen

För övrigt så var den goda Patrik (okej, Putte) the master of one liners i helgen. Han droppade replik på replik med så stort skarpsinne att övriga deltagare runt middagsbordet bara kunde applådera och buga (jepp, jag och Elise är bättre på att buga än niga tror jag).

"Om de verkligen ville göra ett surt vin borde de göra det på omogna krusbär."
- Patrik Appelgren

Ps. Jag är fortfarande sjukt förkyld, mitt huvud känns som en fotboll. Och Johnny står och lurpassar utanför dörren. Men jag känner mig galet stark mina vänner, för varje gång jag går utanför dörren så är det som att någon ger honom en snyting så han får annat att tänka på än att följa efter mig. Tack, denna "någon"! Ds.

Snälla kan inte jag få fälla denna repliken någon gång, eller kan inte någon i min närhet få fälla den så att jag åtminstone får se på när det händer! Fast då måste jag börja röra mig mer ute i svängen, och orka det liksom. Nej, vi skippar det, jag är nöjd med mitt, på det området, ganska ospännande liv. Får helt enkelt sätta upp ett litet skådespel med några vänner istället. Vem ställer upp?

Igår var en bra dag. Ekologisk bondgård besöktes med Sthlm Coffe Crawlers-gänget, söt latte skapades på Koppi-kaffe och nymjölkad mjölk, underbart randig klänning hittades inför kommande prästvigning (Meh, inte min! Kom igen alltså, vad fick dig att tro att det skulle vara jag???), två kaffebarer provades (utan att utvärderas alltför ingående) med två bröder och dagen avslutades med att jag äntligen hittade rätt malningsgrad på mitt Koppi-kaffe (som passande nog med tanke på dagens eskapader heter Black Bull).

Idag är vädret vackert igen och jag fortsätter att förtrösta och vara tacksam över det stora livet (trots Johnny P:s inbrottsförsök).

I fredags kväll var min tanke att jag skulle ut och gå en snabb, kort promenad. Det tog inte många minuters vandring innan jag insåg att promenaden skulle bli allt annat än kort - fantastiskt väder, outsägligt vacker natur, gott humör och bra musik manade mig att fortsätta gå. Det slutade med att jag var hemma drygt två timmar senare.
En av anledningarna till detta var såklart alla ovan nämnda positiva egenskaper i denna afton, men även min tendens att inte tänka på vart jag borde gå utan istället enbart följa min nyfikenhet och det som ser vackert ut. Det slutade med att jag, efter en timmes snabb vandring, fann mig själ ute på landet. Inga stadsbussar, våningshus eller ICA-butiker, bara traktorspår, hus med röda knutar och tystnad. Alldeles underbart men också ganska nervöst med tanke på att det började bli ganska sent.
Jag fick helt enkelt ignorera min jag-klarar-mig-själv-attityd, inse att jag faktiskt var lite på villovägar och fråga ett par om jag så småningom skulle komma till Uppsala (observera, inte till "stan". Kommer man tillräckligt långt utanför en stad är det inte längre ok att fråga efter vägen till stan, då är det ortsnamn som gäller) om jag följde vägen jag gick på. De skrattade gott åt denna rödkindade unga dam och sa att jag var på rätt väg. Det var det, jag var hemma en timme senare!

Tänk så man kan brås på sin mor alltså. Jag ringde henne idag, denna mors dag, och berättade bla om denna upplevelse, varpå hon kontrade med en egen. Hon befann sig, då denna händelse begav sig, på en retreatgård utanför Linköping vid namn Bjärka-Säby. Min ömma moder tog sig en promenad och trodde sig ha koll på omgivningarna men det visade sig vara sååå fel. Precis som sin dotter fick denna något äldre upplaga lägga undan sin stolthet och helt enkelt knacka på en dörr för att "fråga vart jag var någonstans" (citat Britt Thurfjell). Den unga damen som öppnade dörren förbarmade sig över min mor, klädde på sina barn och skjutsade henne tillbaka. Min mamma ska då alltid vara värst!!!

Och vet ni! Jag fick lite medhåll för min teori angående "kär-känslor" idag, visst handlar det i det här fallet om kärlek i en vidare mening men anyways...
"Kärleken kan inte byggas på känslor. Känslor är något subjektivt, och de kommer och går. Men låter vi oss ledas av sanningens Ande, träder vi ut ur vår subjektivitet och  går in i den objektiva verkligheten - som är en evigt bestående kärlek." - Wilfrid Stinissen

I helgen är jag förkyld så det förslår, men är glad ändå.

Igår levde jag och vännen Elise rövare på stadens gator. En av de mest desperata konversationer (för mig då alltså) utspelade sig.

Elise: "Jamen, så fick ju min kompis gratisbiljetter till konserten med Pink Floyd, och jag fick följa med" (observera att jag inte kan återge i exakta ord. Den som lyckas återge ett exakt samtal med munlädrets mästare Elise kan höra av sig), "bla bla."

Rebecka: "What, vad coolt! Men fick du gå på en gratiskonsert till? Du fick ju gå gratis på Smashing Pumpkins för inte alls länge sen också!!!"

Elise: "Oj, nä men jag menar ju Smashing Pumpkins."

Rebecka (inte så liiite frustrerad nu): "Vänta nu... Du tog alltså fel på Smashing Pumpkins och Pink Floyd? Inte okej alltså! Nej, INTE OKEJ! DU FÖRTJÄNAR INTE ATT GÅ PÅ SMASHING PUMPKINS-KONSERT, MAN TAR INTE FEL!"

Elise: "Men... Jag menade ju Smashing Pumpkins men sa fel. Jag visste ju vad jag menade..."

Nej Fisen, jag är ledsen. Men det är faktiskt inte okej, man tar inte fel, hur rätt man än menar. Det skulle varit jag som gått på den spelningen, basta!



Rapport till Dig Elise: Jag och Joel åt sushi ändå (min hämnd till dig) och såg Lost. Dessutom blev vi tokigt allvarliga ett tag mitt i ett Lost-avsnitt, stängde av det för att kunna lyssna bättre på varandra. Men det slutade ändå som vanligt, att det där ämnet som du tycker det är sååå kul att prata om fick fokus istället.
Förresten så hälsade jag till Evigheten, den hälsar tillbaka (don´t you just löööv interna skämt).

Ibland vet jag inte vad jag ska göra med all tacksamhet och glädje som bubblar i mitt bröst. Idag är en sån dag, eller i alla fall så är det precis så i skrivande stund (vem vet hur dagen utvecklar sig) . Galet!
För alla som idag behöver en extra kick i ändan - Jag önskar att jag kunde smitta av mig och få er att inse hur stort livet är och hur tacksamma vi borde vara för det vi har och blir välsignade med, detta trots allt vi saknar, önskar vi hade men står maktlösa inför. För trots att livet är stort - Deus semper major!

Idag (och hela dagen igår) lyssnar jag på en galet svängig artist vid namn Nick Holder som får mig att längta efter ännu mer liv och glädje.

Och vet ni? Det är alldeles grönt ute nu, det luktar till och med grönt! Det upptäckte jag när jag var ute och sprang (!!!) med Telepopmusik igår kväll...

En sak till: Johnny Panic har inte lyckats bryta sig in på hela veckan. Jag hör hur han knackar på dörren men jag har sååån karaktär och vägrar att öppna, just nu behöver jag inte hans uppmärksamhet...

Tjing tjong, for so long

Igår morse hände det mina vänner! Jag vaknade med en alldeles ny insikt! Det var verkligen underligt, inte alls som i morse (läs sen förmiddag...) då jag vaknade och hade drömt att jag precis druckit cup of excellence-kaffe, bättre än så!!!
Det var som att jag under natten bearbetat och slängt gammalt bråte som legat och ruttnat i min tankeverkstad under snart ett halvår. För er som verkligen känner mig är det ingen nyhet att jag förra terminen träffade en människa som inte direkt visade sig vara den perfekta karlen, för att uttrycka sig milt. Av någon outsäglig anledning var jag i alla fall stormförälskad i denna sorgliga människa...

Jag har genom åren förstått att jag är en liten dam som bär på mycket känslor, men just när det kommer till de där klassiska "kär-känslorna" så är jag nästan oförmögen att uppleva dom. Fram till jag träffade denna "C", så var jag övertygad om att jag var emotionellt handikappad, men när jag blev kär i honom blev jag överbevisad. Men det kostade mig dyrt, och så missade jag hela nyår (japp, min älskade familj, idag kan jag skratta åt det. Vill ni skratta med mig?)!!!
Det som jag insett när jag vaknade igår var som följer: Jag har ingen rätt att vara bitter på Gud eller förebrå honom alls för det som hände. Däremot tror jag att han lät mig utsättas (och jag utsatte mig själv för det genom att vara sååå naiv) för det värsta som någonsin hänt mig för att jag skulle komma framåt i livet och sluta hänga upp mig på detaljer som kanske inte är så viktiga. Jag, vi alla, har blivit lovade att aldrig prövas över våra förmågor och det är därför jag idag kan stå rak i ryggen och stolt erkänna att visst, jag var naiv (och det var de förbaskade "kär-känslorna" som gjorde mig naiv) men jag förtjänade inte all den skit jag fick! Dessutom är jag en hyfsat bra böna som förtjänar bättre!

Så till kontentan och det som kan vara värt att fundera över:
1. Hur viktiga är egentligen dessa "kär-känslor", borde det inte finnas något som är ännu större? (Nu reserverar jag mig dock lite, jag är den första att erkänna att jag misslyckats i förhållanden pga brist på känslor)
2. Har du någon gång utsatts för en prövning som i slutändan inte lärt dig något konstruktivt alls alt. har prövningens nackdelar vid en avvägning varit fler än fördelarna? Och var ÄRLIG, inget martyrskap och tycka-synd-om-sig-själv nu!

Min prövning var värt det gott folk! Jag förlorade mycket tillit, troligtvis en hel utbildning, en hel hög med självkänsla och självförtroende men idag har jag världens häftigaste jobb (okej, nu överdriver jag) med världens finaste kollegor och en hel hög nya, töntiga vänner i kaffevärlden. Dessutom har jag vunnit Ida (som läst fler böcker av Bulgakov än jag - respekt!), och även om hon och jag inte ses eller hörs så ofta så älskar jag henne med hela mitt ärrade hjärta!

Kerlighed til alle sammen (och glöm inte att forma hand som en litn pil och helst fuldansa under tiden)!

Stamgäster är fantastiskt trevliga. Ibland är de till och med lite för trevliga, om jag ska vara helt uppriktig. Ikväll kom ett par hurtiga karlar i 35-årsåldern in för att i vanlig ordning dricka en presskanna kaffe. De verkade båda två vara på ett ganska förträffligt humör, trots att jag idag inte hade någon grädde att erbjuda dem.
När de hade suttit en stund med sitt kaffe kom en av dem tillbaka för att komplettera med två bitar pecanpaj. När han hade betalat och precis skulle gå stannade han till och sa:

"Fast jag skulle hellre byta ut pajerna och äta upp dig istället."

HUH??? Jag svarade käckt och glatt (för man MÅSTE vara trevlig, men helst av allt hade jag nog sagt honom ett och annat) att "ånä, det tror jag faktiskt inte alls att du vill!"

"Jo", sa han igen, "du smakar så gott".

Va? Hur vet han hur jag smakar? Vem har skvallrat???

Annars har dagen idag varit alldeles förträfflig. Min kvarn har invigts, jag har haft finbesök i form av en glad Magnus och något av det första jag gjorde när jag kom till jobbet var att sätta min första tulpan, blev till och med tvungen att stanna kvar efter jobbet för att öva och öva och öva! Bara se så fint!!!

I söndags var jag på en halvtimmes besök i en kyrka som inte var min egen. Det är lustigt det där, hur man föreställer sig att saker och ting ska vara. Ofta slutar sådana larviga föreställningar med att man helt enkelt får tänka om. Jag vill inte med detta säga att jag på något vis har haft fördomar om denna kyrka, verkligen inte! Men däremot hade jag inte räknat med att jag skulle reagera så som jag gjorde när jag väl tog modet att kliva in i kyrkan.
För er som känner mig väl behöver jag väl knappast berätta att jag kan reagera ganska starkt och känslomässigt i vissa situationer, så också i denna. Jag behövde inte vistas i detta kyrkorum mer än några minuter innan jag reagerade med att, ja, börja grina. Haha, vilken tönt va?!
Men så kan det vara, att komma till ett ställe där man känner sig hemma. Det behöver inte vara på det ställe man väntar sig. Till saken hör att jag bara några timmar senare gick på en gudstjänst med mässa i den kyrka som enligt alla föreställningar "borde" vara mitt hem, men samma hemmakänsla fanns inte där, varför vet jag inte.

Av detta lärde jag mig bl.a:
1. Att det inte bara i min kyrka finns människor som lyckas sitta med stor but-crack utan att själv märka det.
2. Att barn i andra kyrkor är precis lika högljudda som i min.
3. Att det är vanligare med människor som ser ut som mafiosos i kyrkor som inte är mina.
4. Att känslan av hemma inte nödvändigtvis behöver infinna sig just hemma.

Förresten så osthyvlade jag min tumme igår på jobbet. Det gjorde ont, men det positiva är att jag nu kan använda snygga plåster. Skalman sitter på mitt finger nu, han som säger "jag tror bara vad jag vet" (vilket för övrigt är en fantastiskt dum replik, tycker jag).



Bakom ratten i denna bilen tror jag att jag skulle känna mig som hemma...

Nej alltså, ibland funderar jag allvarligt på om jag håller på att förlora förståndet! Min hjärna vill inte alls hänga med i svängarna. Lyssna på denna fina:

Mongot Rebecka gick idag i all sin osminkade prakt till jobbet, glödlampan i badrummet gick sönder igår (att sminka sig i ganska så totalt mörker känns som en risktagning, man kan ju komma ut ur badrummet och se ut som vad som helst, eller hur?). Efter jobbet tog hon en sväng på stadens gator för att inhandla lampor, inte bara till badrummet utan även till sin taklampa som i flera veckor ropat efter glödlampor som faktiskt lyser. Nu slutar jag btw att prata om mig själv i tredje person, det är okul.
Hur som haver, när jag kom hem hade jag i mina händer fem påsar innehållandes som följer:
Påse 1: Klänning från Weekday
Påse 2: Mascara (för att använda denna krävs ett visst mått ljus, så ni vet)
Påse 3: Tre böcker (En Stinissen och två Halldorf för alla nyfikna puckon)
Påse 4: Kaffe från Vardein (imorgon invigs min kära kvarn!!!)
Påse 5: Avokado, keso, rågbröd och en liter mjölk från ICA.
Jag kom alltså hem med praktiskt taget allt förutom glödlampor! Bra jobbat!
Men värre blir det! Har jag nu köpt ny mascara vill jag ju använda den nästföljande dag, så jag begav mig till närmsta ICA efter att ha lämnat mina fem påsar hemma. Denna gång kom jag hem med endast en påse. Innehållet i denna:
Ekologisk musli
Duschcreme
Äpplen
Kanel
Frusen mango

OBSERVERA: INGA GLÖDLAMPOR!
Jag är galen, totalt värdelös och inte så liiite disträ. Trötta mig alltså, det kan inte vara sant. Nu orkar jag inte gå till ICA igen.

För övrigt så gläds mitt hjärta denna välsignade dag med min älskade vän Magnus, som idag ringde med fantastiska nyheter. Tänk vilken nåd, att kunna glädjas åt någon annans lycka!

Och så Johnny P-nytt: Sent i lördags kväll fick jag besök av denna giriga parasit, men med hjälp av en bok, en tv och en fantastisk Joel drevs han på flykt.

Over and out

Igår kväll såg jag en film för att kunna somna. Det var en bra taktik, jag hann dock snappa upp en dråplig grej. Ibland när man laddar hem (ja, jag också. Inte bra för min helgelse, jag vet, muhaha) film så är översättningen, eh, minst sagt undermålig...
Vad sägs till exempel om denna fina:

Situationen är som följer. Kvinna, 30+, är på nyårfest och får syn på sitt ex som nyligen dumpat henne. Han är där med en ny flamma och kvinnans vänner håller koll på exet åt henne. Flamman kysser exet, varpå kvinnan frågar sina vänner:

"Did he kiss her back?"

Och så översättningen (och håll i er nu):

"Kysste han hennes rygg?"

Jepp, så kan det gå... Inte alla rätt, men inte helt fel heller. Vad säger man???

För övrigt så är jag totalt stinn på koffein. Dagen idag inleddes med kaffeprovning på Vardein med min Mattias (han är världens bästa bror men snart även präst och far, känn på den!) och avslutades med kaffeprovning med densamma plus en Bastian. Vänner vänner, vilken välsignelse va?! Nu vill jag införskaffa en Eva Solo btw...

För er som tycker att mitt förhållande till Johnny P är intressant kan jag härmed meddela att jag inte är i närheten av glaskupan i alla fall. JP och jag är för att tala Facebook-språk (som är ett internationellt sådant som jag har förstått det) "in a complicated relationship", med andra ord kan det när som helst brista men möjligheten att vi gifter oss finns också. Så är det med det.
Kontenta: Kärlek är (mestadels) bra, men sen finns det en kärlek som överstiger allt.
"Kärleken dödar det som vi varit, för att vi skall kunna bli det vi inte varit." - Augustinus




Just när man tror att man börjar bli bra på sitt jobb... så går man och lyckas med något så här stiligt. Kaffe luuuuungo???

Vaya con Dios alla galningar

Dagens dela med sig. Den här låten, gosh vad bra. Jag tänker ljumma sommarkvällar, jag och systern Linnéa tjatandes denna låten till tusen, vattenpipa och livets överflöd!

Håll till godo, andas och njut av Telepopmusik!

http://www.youtube.com/watch?v=4l_JNwS5bDQ

Galenskap, att komma på att man ska ta sig från Luleå till Uppsala i bil på natten. Men ibland får det sunda förnuftet kliva åt sidan för att lämna plats för galna idéer, så vi for från Luleå halv tio igår (tis) kväll.
VIlken känsla! Att köra längs med höga kusten en vacker natt i maj, övriga resenärer sover, de ser ut som små fågelungar i baksätet med sina öppna munnar. Det är bara jag och Norrlands vackra, daggen ligger på fälten och tankarna får precis den plats de behöver för att flyga långt bort.

Musik man kan lyssna på i en bil på en väg mellan Luleå och Uppsala:
1. Ryan Adams  med låten "So Alive" och albumet "Love is hell 1"
2. George Winston, albumet "Winter into spring"
3. The National, albumet "Alligator"
4. Ron Sexsmith, albumet "Retriever"
5. Josh Rouse, albumet "1972"
6. Sérgio Mendes, albumet "Encanto" (Låt nr 2 på denna platta fick äran att för en dag inneha titeln som ledmotivet till mitt liv, dagen dessförinnan ägde Queens of the stoneage med "Sick sick sick" äran.)

Farfar var för övrigt fin som vanligt, där han låg i sin vita kista. Men han var tyst, ovanligt tyst.

Ps. Min kära mor har uttryckt en liten oro över att hon tror att jag kommer gå i kloster. Roligt va??? Jag kunde inte låta bli att ställa frågan hur hon skulle reagera om jag en dag kom bärandes med beskedet att jag faktiskt skulle bli nunna. Svaret lät sig vänta men hon hade nog kunnat hantera situationen. Men jag ska inte gå i kloster, bara så ni vet. Ds.

Ps igen. Jag samlar krafter, snart kickar jag nog ut Johnny P. Han kan ändå inte rubba min tacksamhet över det stora livet, så vad gör han här??? Ds igen

Bra:
1. Pilgrimsvandringar i en solnedgång (Eriksleden en vacker vårkväll för att vara exakt)
2. Kings of convenience
3. Vårkvällar som doftar gott av gräs och blommor
4. Nya och gamla vänner
5. Min älskade familj
6. Jamen Ryan Adams då, i vanlig ordning (ICKE att förglömma)

Anus:
1. Nej, ikväll orkar jag inte komma på något som är anus. Det finns för mycket tacksamhet i mitt hjärta trots allt. Tack till livet, glädjen och kärleken!

Dagens fundering lyder: Är det väldigt naivt att hoppas på något man inte tror på eller tror kommer hända? Tanken kan appliceras på alla möjliga situationer, ett av många exempel är den vånda allas vår Pär Lagerkvist bar på genom hela sitt liv, som rörde Guds vara eller icke vara.

"En främling är min vän, en som jag inte känner.
En främling långt långt borta.
För hans skull är mitt hjärta fullt av nöd.
För att han inte finns hos mig.
För att han kanske inte alls finns?

Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro?
Som uppfyller hela världen med din frånvaro?"

Well, imorgon far jag på sorgefärd genom ett vackert land, förhoppningsvis återvänder jag med en massa livsglädje och ännu mer tacksamhet!

So freaking long all you muppets och ugly pricks!

PS. Johnny åker med i bilen, men den är full så han får faktiskt klämma in sig i bagageutrymmet. Och en sak till - fy bubblan vad seriös min blogg har blivit, gosh! Ds.


Gamla, älskade vänner!

Jag älskar verkligen att få rejäla käftsmällar vad gäller mina fördomar mot människor! Det ger inte mycket att vara cynisk, ibland är det helt enkelt bättre att tillåta sig att vara naiv (även om jag mer än sällan gråter bittra tårar över mina blåögda tendenser)!

På mitt jobb kommer det som många gånger tidigare sagt in en hel del konstiga typer. En av dessa är en karl runt 50-årsåldern. Denna man cyklar runt på stadens gator iklädd konstiga overaller och en stor pälsmössa, på pakethållaren har han en stor låda fylld med diverse ting.

Han kommer in säkert fem gånger om dagen för att äta rester från borden!!! Han har en underbar liten strategi:
Går förbi kaféet med falkögon, kontrollerar om det finns eventuella rester att grabba tag i samtidigt som han håller koll på oss, om vi ser honom alltså. Ser han att vi är upptagna och det finns något att äta är han snabb som en liten iller, tar det han ska och kutar ut lika snabbt, smart va?!

Jag är sååå trött på denna mannen, det ser inte så himla bra ut va, att en sådan kuf springer runt och plockar från borden. Jag vill inte påstå mig ha särskilt höga tankar om honom.

Och så till saken då! Idag, när han för kanske tredje gången kom in på jobbet, sökte han ögonkontakt och gjorde någon form av gest med armen mot uteserveringen, gosh vad paff jag blev! När jag valde att inte reagera kom han fram och berättade att det hade börjat regna, att filtarna skulle bli blöta varpå han, eftersom jag hade en kund just då, tar saker i egna händer och beger sig ner mot fönstren och tar ut persiennerna för att skydda uteserveringen mot regnet!!! Gode värld vad jag gapade, måste ha sett ut som en liten fågel!

Även om jag i fortsättningen kommer vara lika irriterad varje gång han kommer in så har min syn på honom ändå förändrats. Jag är innerligt tacksam för att jag varje dag får lära mig nya saker om människor (mig själv inräknad), även om det innebär att jag måste se och erkänna mina egna brister.


Ibland kan man känna sig som en liten snigel, hård utanpå men mjuk inuti. Det mjuka på insidan är på riktigt.


Dagens tack går till en person vid namn Johannes. Även om han inte direkt ser det själv så är han en fin människa och vore det inte för honom så vet jag inte hur min livssituation hade sett ut idag, indirekt så har han sett till att jag fått in en massa fantastiska och vackra människor i mitt liv. Den tacksamhet jag känner över livet håller sig kvar trots motgångar, trots Johnny Panics återinträde i min tillvaro.

Ett av de senaste sms:en jag fick löd:
"15.30 Barista pers.toalett: Rebecka, du är the shit!"

Hur ska jag egentligen tolka detta sms? Någon skriver att jag är "the shit", samtidigt som han sitter på toaletten. Hm... Men jag väljer att ta det som en komplimang. Alla som känner mig vet hur min humor är funtad och att allt som har med  toalettrelaterade prylar roar mig, hur konstigt det än låter...

Ibland får man sådan pepping precis när man behöver den! Efter det meddelandet blev min dag solig! Vad vore livet utan fantastiska personligheter?! Mina kollegor, jag tackar Gud för dem och hoppas verkligen att de vet hur mycket jag älskar dem!



Denna rosett ger jag som en gåva till mig själv - jag är sjukt bra trots allt och ibland är jag grym på mitt jobb (trots att skummet stått ett tag och ser lite oglansigt och tråkigt ut), vänta bara tills jag satt min dubbla rosetta så snyggt att den är värd att dokumentera, då struntar jag i att jag fattas en massa teori och gläds istället åt all kunskap jag har framför mig!!!

En ledig dag - bitterljuva välsignelse! Tur att man har vänner att byta funderingar med. Efter att i flera veckor hittat nödlösningar på the tvätt-issue har jag äntligen fattat ork att tvätta, denna lediga lördag.
Man hinner fundera mkt medan man väntar på torktumlaren. Dagens alster:

1. Hur kommer det sig att människor (ja, jag också, kanske jag i synnerhet???) allt som oftast jämför sig med andra och vill vara mer lik dem? Detta trots att de egentligen är fullt dugliga, till och med bättre än bara dugliga!
Att jämföra sig med andra är något av det värsta man kan hitta på!
Tänk om man bara var lite med "normal", dvs slutade uppföra sig på det ena eller andra viset, vore lite mer kvinnlig, såg bättre ut, slutade tänka så mycket, slutade tänka så lite, vore mer rationell, bejakade sina känslor mer, slutade vara så uppriktig och istället spela med i livets spel osv.

2. Varför tvättar jag inte oftare? Så sjukt jobbigt är det inte. Ok, det tar några timmar och jag måste bege mig till en helt annan byggnad men om man bara väljer knepiga tidpunkter då ingen annan vill tvätta (till exempel en lördag eftermiddag) så är det lätt att i detta anarki-tvättsystem få så många maskiner man behöver direkt.

3. Varför smakar inte mitt kaffe från Koppi som jag vill att det ska smaka? Jag har försökt förneka att det är för grovmalet men efter att ha ökat doseringen och extraherat längre får jag helt enkelt erkänna mig besegrad. Trösterikt är ändå att det inte är kaffet det är fel på och att nästa gång jag köper det kan jag be om en bättre malning. Go Vardein, Koppi och patriotism!

4. Mitt bitterljuva föhållande till Johnny Panic, why??? Man kan inte älska någon och samtidigt förakta den, då är det något som inte stämmer, eller hur? Jag tycker om att vara med honom på grund av det faktum att han alltid vill vara med mig, han ger mig all uppmärksamhet jag behöver och jag behöver inte oroa mig för att han ska välja någon annan framför mig, det som är alla människors rädsla - att bli övergiven. Samtidigt är han en parasit! Han ger mig aldrig komplimanger eller berättar hur mkt han uppskattar mig, långsamt driver han mig till vansinne och trycker ner min självkänsla till botten, argh!!!

5. Bulgakovs "Mästaren och Margarita" - varför kan jag inte läsa ut den sketna boken? Jag tycker ju att den är hejdlöst bra men den är samtidigt så krånglig! Misstänker att den är kraftigt försenad till biblioteket.... Muhaha alla andra som vill låna den!

Idag går min tacksamhet främst till min vän Magnus. Att bara mötas en halvtimme i tvättstugan och utbyta kramar, värme och tankar med en god vän betyder mycket! Vi stackars onormala mongon behöver varandra, du kommer alltid vara min vidrigaste vän!

Jag har världens bästa vänner. Idag for jag och en exceptionellt god vän på utflykt till Sigtuna.
Vilket ord förresten - utflykt! Det säger så mycket. Det var precis det jag behövde idag, att fly ut och bort!
Vilket ställe sen, det där Sigtuna! På utflykter hinner man med en massa bra saker, exvis kan man:

1. Se en stor man på en sån där lustig minimotorcykel. Bisarrt och hejdlöst rolig syn!
2. Bråka med alltför närgångna änder som tror att jag är deras kompis. Schas är mitt nya ord...
3. Njuta åt synen av en hatt i garvat lax- och renskinn!!!
4. Sitta under en nyckelpigsfilt och förtära god macka och bryggkaffe (!) medan man blickar ut mot mälaren (jag låtsades att det var havet och kände mig fri).
5. Utforska ställen som kallas Tibble. I Tibble finns tydligen mest trötta hästar med fåglar på ryggen...
6. Känna lukten av mask samtidigt som man undviker att träffas av en vattenspridare.
7. Vandra runt i en vacker kyrk-ruin och låtsas att man är i Rom (det var något av det bästa, tro det eller ej...).
8. Lyssna på José Gonzales senaste album och vilja gråta.

Tack Joel för att du är min kära vän, du hjälper mig att ignorera Johnny Panic för en stund. Jag tror han satt i baksätet och surade när vi lämnade bilen.

Valborg i Uppsala, denna dagen efter Uppsalaiensarnas Kvalborg, innan arbetarnas dag. Jag kan inte annat än hålla med de som frågar sig vart världen är på väg. Egentligen är det historiskt sett otroligt lustigt hur dessa dagar (o)hänger samman.

Vi kan börja med Kvalborg - ett relativt nytt Uppsala-hittepå. Vem myntade detta och vad betyder det? Det jag tänker mig att folk vanligtvis refererar till när de hör ordet kval är någon form av sport, man kvalar in till exempelvis ett slutspel. I den svenska ordlistan finns även ett ord kallat samvetskval, kanske var det detta grundaren av kvalborg egentligen ville åt och hur applicerar vi i så fall det på valborg???

Och så till Valborg. Från början en hednisk högtid då gränsen mellan de levande och döda ansågs mest tunn, men senare även en tradition grundad på den heliga Valborg, som verkade mot häxtro och onda andar.

Slutligen till dagen idag - 1 maj, arbetarrörelsens dag, som Instiftades för länge sedan av kämpande arbetare.

Var är den röda tråden gott folk? Är det vår uppgift att själva dra denna röda tråd genom valborgsfirandet? Kanske skulle det då se ut något som följer:
Kvalborg - Dagen då svensken, stark som en viking, kvalar in till slutspelet i dryckesligan.
Valborg - Dagen då dryckesligan avgörs. Vem super mest och längst utan att stupa? Vem gör bort sig mest? Osv...
1 maj - Dagen då alla är för bak- och ångestfulla för att arbeta.

Kittat!!! Eller?

Faktum är ju att idag, den 1 maj, är det främst tjänstemän som får åtnjuta denna åtråvärda ledighet. Folk vill ju shoppa, tanka bilen och handla mat på denna deras lediga dag som de gjort sig så förtjänt av, vilket kräver att arbetarna arbetar! Vilket härligt system hörrnini, det verkar som att den röda tråden är på plats... Inte.



Ja, här står de uppradade. Undrar jag om de får vila idag...

Ps. Johnny Panic knackade på igen, och jag öpnnade. Jag tänker inte låta honom stanna alltför länge men vi ska njuta av varandras sällskap så länge vi trivs ihop och han inte parasiterar mig. Denna gången planerar jag dock att hålla mig undan glaskupan... Ds.