Thurfjellan

I lördags fick jag besök på jobbet av en nyfunnen och kär vän inklusive dennes respektive (vilken skönhet, måste bara säga. De flesta av er kommer med stor säkerhet aldrig att få se henne, hahahahah!). När han hade fikat med sin dam och lekt lite mongo utspelade sig ungefär följande dialog mellan mig och kaffe-med-dopp-kollegan (se några inlägg nedan för nyfikna förstagångsbesökare):

Han: "Ja, han är ganska underlig alltså."

Jag: "Ja, minst sagt, och inte så lite skön."

Han: "Han är du precis, din motsvarighet. Fast med mindre bröst och mer testosteron. En sån där man kan stå och bara iaktta hur länge som helst och bara ha skitkul åt."

Jag: "Oj, jaha. Ja, det är kanske därför jag tycker om honom så mycket?!" (märk väl hur jag här intalar mig själv att jag faktiskt äääälskar mig själv. Inte narcissistiskt, bara lagom mkt á la Svensson-svenskt)

Jag bestämmer mig för att ta det som en komplimang. Jag tycker ju faktiskt fasligt mkt om denna vän, trots hans mongomentalitet. Och jag behöver inte rannsaka mig själv särskilt ingående för att se att jag också äger den underbara mentaliteten.

Ett till exempel på detta utspelade sig på vår lilla Barista-tillställning i torsdags.
Jag kan tricket att göra fula miner, på riktigt alltså - vi pratar fula miner deluxe!
Det räckte denna kväll med att jag sa till Jenny, vår lilla manager, att jag skulle göra en ful min, så utbrast hon i skratt så hon storknade och tjöt mellan skratten saker som : "Nej, inte det där med ögonen, waaa!"
Jamen typ så...

Rollen som jobbets maskot är min, bara min - MY FREAKING PRECIOUS! Försök putta ner mig från tronen och det är krig!



Ska ni bara lyssna på en låt ikväll så rekommenderar jag Ryan Adams med "So Alive". Man kan inte annat än leva med den i bakgrunden.

Tjing

Trackback-URL för detta inlägg: