Thurfjellan

Jag verkar vara prylgalningarnas ambassadör i Sverige govänner, det är ett faktum. Glömde min telefon på jobbet ikväll och nu sitter jag här, känslan av att vara lemlästad och handikappad är påtaglig.

Vilken tur då att lillasyster minimongo är på besök så jag slipper bilden av min stackars lilla mobil skrikandes och gråtandes efter mamma på min näthinna.

Varför varför varför är jag så beroende av en teknisk liten pryl???



Galna kvällar förgyller livet. Blir det alltför tokigt kan man alltid skylla på damen på min myrorna-plansch. Hon ser så oskydlig ut men jag och Linneá råkar veta att hon är gaaalen och förtjänar allt hon blir beskylld för!

I onsdags var jag och mig kära vän Diana på moderna muséet i stora stan och besökte Andy Warhol-utställningen.
Alltså - det där med konst, det är så konstigt... Precis som uttrycket "beauty is in the eye of the beholder" finns det någon slags motsvarighet i konsten. Diskussionen om vad som egentligen kan klassas som konst kommer aldrig att dö och vem kan påstå sig ha rätten att avgöra i frågan?

När jag och Diana hade avslutat vår kultiverade session och jag hade tagit av mig glasögonen som får mig att se ut som min mor (allt för konsten ey?!) for jag hemåt mot Uppsala. I mitt sällskap hade jag då en annan fantastisk människa, denna Eskil studerar konst och råkar dessutom just nu skriva om Warhol. Han berättade om något jag lyckats missa under utställningen:

Warhol hade alltså fått tag i några sorts plåtplattor. I sin skapariver fick han idén att skapa konst av dessa.

Tillvägagångssättet då?

Jo, den underfundiga Andy Warhol ställer sig och urinerar (ja, så uttryckte sig faktiskt den unga konststudenten. Tror ni att omogna Rebecka kunde hålla sig för skratt? Eh, nope...) på plåten. När det torkat har ett vackert mönster till följd av den kemiska reaktionen plåt + urin spridit sig på plåten.

Voila - ett stycke konst!



Kaffe är också en konst. Innan man har sörplat i sig en macchiato kan man känna sig som ett frågetecken, det berättade min kollega Bastian för mig idag samtidigt som han skapade detta konstverk av kaffet jag gjorde honom.

Idag känner jag mig lite som en tonåring.
Nu dyker det upp X antal olika alternativ i mina kära läsares huvud.
Några av dessa (månne?):

1. "Waa, Ariel är kääär." (Jillen! Kom hem från Aussie och lek lilla sjöjungfrun!!!)
2. "Skitunge, hon är full som en gurka."
3. "Hon tänker skolka från jobbet."
4. "Hon har tjuvrökt bakom musikbarackerna (och blivit upptäckt?!)."
5. "Hon sökte upp den värsta sorten (se nedan) och spöade upp densamma."

Fel, fel, fel!             Håll i er.            Jag sov till 12 idag!!!   
        
Vaknade först av klockan jag ställt, sov verkligen som en sten! Jag skyller på min sovkamrat igår natt som pratade i sömnen och distraherade mig med sitt fina fågelungeutseende (nu är jag orättvis och skyller på fel orsak till min 3,5-timmarsnatt men vi människor är bra på att se flisor i våra bröders ögon eller hur? Och kom inte och säg att jag har en bjälke i mitt öga, då blir det pryl!).

Jag är ledsen om jag gjort er besvikna - mina tonår är (lyckligtvis) förbi. Men man vet aldrig, ett eller flera av 1-5 kanske dyker upp när ni minst anar det. Jag looovar att rapportera!

Människorna i mitt liv - de väljer jag med omsorg. Hellre leker jag i en barnpool med några få jag älskar och litar på än badar i ett hav av falskhet tills jag får russinfingrar.

Mitt omdöme är för det mesta fantastiskt och jag brukar ganska snabbt veta vilka jag gärna klarar mig utan, men även den bästa kan misslyckas och släppa in den värsta sorten.

Den värsta sorten förpestade mitt liv för ett tag sedan. En liten ängel blev dock till slut min räddning och idag är den värsta sorten inte en del av mitt liv längre, det enda som kvarstår av denna är en bitter stank som sakta men säkert håller på att vädras ut och ersättas med frisk luft.

Jag älskar livet men ibland lägger sig bitterheten som en slöja över allt som är vackert. Det sista jag vill är att någon annan (läs en specifik liten liten flicka...) ska förpestas av den värsta sorten, för ingen förtjänar det (tänk er att ni står precis bakom sopbilen och drar djupa andetag liksom, inte ok!).




Bra: Jag är en av de rikaste i världen trots att jag eventuellt har sämst ekonomi i Sverige. Nya, fantastiska människor av den bästa sorten har gjort dramatiska entréer i mitt liv och jag är så tacksam.

Anus: Att jag idag kände hat, det var läskigt. Människor av den värsta sorten är bäst på att göra sig själv illa, andas enbart förnekelse och glömmer att det finns frisk luft och befrielse i ett nederlag om man bara vågar släppa det där krampaktiga taget om det som man vet egentligen inte är värt ett skit.

Ibland inträffar det dagar som liksom inte blir särskilt speciella eller händelserika. Jobbet går på rutin, himlen är grå och hålet i strumpan har inte blivit mindre.
Såna dagar gäller det att alldeles extra ta vara på de små sakerna. Det kan vara allt från roliga människor till tråkiga personligheter, konstiga löpsedelsrubriker eller en ful frisyr.

Exempel på ett par guldkorn i min vardag:

Jag stod vid Marzoccon (espressomaskinen) på jobbet idag, Jenny stod i kassan och tog emot beställningar. Kunderna Jenny betjänade (haha, vilket ord - "betjäna". Det borde få något slags töntighetspris!) ville inte ha kaffe så jag hojtade till tjejen som stod näst på kö:

"Hej, vill du ha något från espressomaskinen?"

Varpå hon svarade:

"Nej, det vill jag inte. Men jag vill ha en stor latte."

Huh??? Jag log och gjorde hennes latte men helst av allt hade jag velat svara något i stil med:

"Okej, då ska jag plocka undan espressomaskinen och plocka fram lattemaskinen istället."



Nästa guldkorn inträffade på väg hem från jobbet. Jag gick längs med en gata där det stod många cyklar parkerade mot husväggarna. Det var ganska mycket folk i rörelse så det som inträffade då var ganska kul, med tanke på att det inte direkt går omärkt förbi.
Jag mötte en man som såg ut som vilken måttligt normal man i 45-årsåldern som helst. Men han kan inte ha varit som vem som helst, för denna man hade ett ganska säreget intresse, som bestod i att pysa luften ur alla cyklar han passerade.

Det är sant! Jag trodde knappt mina ögon och hade jag inte blivit smått chockad hade jag nog sagt honom ett och annat...

Tänk vad överraskade alla cykelägare måste blivit när de möttes av pyspunka.
Jag undrar jag om pysmannen stod och höll utkik vid något hörn för att se allas reaktioner...

I lördags fick jag besök på jobbet av en nyfunnen och kär vän inklusive dennes respektive (vilken skönhet, måste bara säga. De flesta av er kommer med stor säkerhet aldrig att få se henne, hahahahah!). När han hade fikat med sin dam och lekt lite mongo utspelade sig ungefär följande dialog mellan mig och kaffe-med-dopp-kollegan (se några inlägg nedan för nyfikna förstagångsbesökare):

Han: "Ja, han är ganska underlig alltså."

Jag: "Ja, minst sagt, och inte så lite skön."

Han: "Han är du precis, din motsvarighet. Fast med mindre bröst och mer testosteron. En sån där man kan stå och bara iaktta hur länge som helst och bara ha skitkul åt."

Jag: "Oj, jaha. Ja, det är kanske därför jag tycker om honom så mycket?!" (märk väl hur jag här intalar mig själv att jag faktiskt äääälskar mig själv. Inte narcissistiskt, bara lagom mkt á la Svensson-svenskt)

Jag bestämmer mig för att ta det som en komplimang. Jag tycker ju faktiskt fasligt mkt om denna vän, trots hans mongomentalitet. Och jag behöver inte rannsaka mig själv särskilt ingående för att se att jag också äger den underbara mentaliteten.

Ett till exempel på detta utspelade sig på vår lilla Barista-tillställning i torsdags.
Jag kan tricket att göra fula miner, på riktigt alltså - vi pratar fula miner deluxe!
Det räckte denna kväll med att jag sa till Jenny, vår lilla manager, att jag skulle göra en ful min, så utbrast hon i skratt så hon storknade och tjöt mellan skratten saker som : "Nej, inte det där med ögonen, waaa!"
Jamen typ så...

Rollen som jobbets maskot är min, bara min - MY FREAKING PRECIOUS! Försök putta ner mig från tronen och det är krig!



Ska ni bara lyssna på en låt ikväll så rekommenderar jag Ryan Adams med "So Alive". Man kan inte annat än leva med den i bakgrunden.

Tjing

Nu undrar jag exakt hur många som när de såg min rubrik skrattade lite sådär hånfullt för att de trodde att jag minsann lyckats felstava "mamma". Men nej gott folk, så är icke fallet!

Påsken firades tyvärr inte med min kära mor. Detta trots att hon ringde och bad mig att komma hem och leta påskägg. "Detta är första gången på 25 år som jag inte blir tvingad att gömma ägg".
Det skulle inte förvåna mig om hon tvingat pappa att leta...

Tillbaka till memma. Detta är alltså en brun gegga som man - nej, det här duger inte - jag tar wikipedia till hjälp. Det är ju en så tillförlitlig källa, eh...
"Memma (fi. mämmi) är en traditionell finländsk påskrätt huvudsakligen gjord på rågmjöl, rågmalt och sirap. Rätten har en mycket karaktäristisk konsistens och färg och äts vanligtvis med mjölk eller kaffegrädde och strösocker."

Haha, "en mycket karaktäristisk konsistens och färg" - underbart diplomatisk omskrivning månne?

Såhär - Memma = inte mumma. Dock inte det vidrigaste jag smakat. Men det är någonting som känns fel med grovt bröd i flytande form med "pålägg" i form av socker och gräddde. Inte ok helt enkelt!



Och hon smakade inte ens, fegskit!

Tack Joel, för att vi fick låna din boning.
Tack Elise, för att du i alla fall gjorde ett tappert försök att fresta våra smaklökar med denna odelikatess.
Tack mig själv, för att jag tog med en god efterrätt (trots att stavmixern bestämde sig för att gå sönder blev mangogrejset sååå gott, elvisp är den nya lilla svarta, eh?!).
Tack Macco, för att du gjorde det fulaste ägget så jag slapp.
Tack Linnéa, för att du är ett mongo, det kan man alltid lita på.
Tack Jenny, för att jag äntligen fick träffa underbara du.
Tack Magnus, för att du ringde mig halv ett  från Pite och svamlade med Joel.
Tack till sist gode himla Gud, för att vi får leva i sånt överflöd och för att vi har varandra!

Idag är en bra dag. I sann Herakleitos-anda vill jag idag dela med mig av ett citat:

"Allt flyter"

Varför vill jag då dela med mig av denna "sanning" i essens-form?

1. Kaffet smakade inte bajs, vilket resulterar i att jag nu, utan att förstöra någon renommé, kan offentliggöra namnet på detta kaffe. Arvid Nordquists Colombia Mancali med rättvisemärkning. Mellanrostat kaffe, vilket jag har börjat uppskatta mer än mörkrost som jag förr föredrog på grund av att det innehåller mindre syra = bättre för magen. Men nej, smaker framträder faktiskt bättre med mellanrost. Trots att min gamla bryggare borde hivats för ungefär många år sedan och att vattnet här på Kantorsgatan är näst intill odugligt vågar jag säga att detta kaffe minsann duger.

2. Alltför länge har jag skjutit upp att tvätta. Alla vet att det till slut leder till en alldeles för stor hög med tvätt. Jag fasar för tvättmaskinskö varje gång. Det råder nämligen anarki i min tvättstuga, ingen tidsbokning mao. Här är det först till kvarn (eller maskin för att vara korrekt) som gäller.
Men idag mina vänner, lyckades jag norpa tre maskiner på stubinen, här kan vi prata flyt, det händer nämligen inte ofta!

3. Vädret är underbart. Detta trots att det kunde varit varmare och att det ligger snö på backen. Men solen har ju en märklig tendens att lyfta upp även de som är mörkast till sinnet.

4. Det är påsk. Jag är ledig tre dagar och påsken är ju, trots mkt lidande, en glädjens högtid!

Jag är väl medveten om att Logos och Jahve inte är kompatibla och inte var det flyt i vardagens mening Herakleitos syftade på när han myntade detta uttryck.
Det gör dock inget, för i sann liberalkyrklig anda (haha, jag hoppas att ni som känner mig hör ironins klockor ringa och att ni andra inte tar illa upp) väljer jag att tolka dessa ord till min fördel och tolkar därmed uttrycket precis som det behagar mig!

Amen

När jag vaknar efter att ha sovit längre än vanligt ska jag dra på mig mina rutiga mjukisar (2 euro på Penneys i Galway av intresse för personer i ekonomisk kris), bege mig till det idylliska köket (studentkorridorsmått mätt) och brygga kaffe.

I morse tog jag slut på min eco-blandning. I gengäld fick jag lite kaffe på jobbet idag, sånt kaffe vi fått betala noll kronor för. Ryktet säger att det ska ha en distinkt smak av...

Bajs

Kan det vara gott tro?

Jag har i alla fall lovat att avsmaka, därefter avlägga rapport.

Will do.

"Akta dig för lattefetman
Kaffe i sig är rätt ofarligt om man räknar kalorier. Men latte är en annan sak: En stor kopp med grädde eller fet mjölk kan innehålla 500 kalorier styck. Det är närmare en tredjedel av hela dagsbehovet. Några sådana om dagen och du riskerar att få extrakilon att svettas över."
 Så illa tycker aftonbladets korpulenta journalister det är att njuta lite. Självklart ligger det mycket i det. Men kära någon - angrip pudelns kärna istället. Typ påskgodiset som våra små barn (eh, och vi andra också...) smäller i sig! Kaffe är en sprudlande och underbar kultur, godis är det inte! Rätta mig om jag har fel.

För några dagar sedan kom det i sedvanlig ordning in ungefär femtiosju juriststudenter (kommer de bara för att reta mig, är de nyfikna på hur en avfällig sysselsätter sig om dagarna eller hånar de mitt yrke? Kanske vill de bara ha kaffe förresten...) på jobbet. Ett av dessa gäng innehöll två pojkar och en fin, tillika prydligt klädd flicka. Pojkarna beställde latte, flickan ville ha varm choklad.
När jag hivade upp lattisarna var den unga damen snabb att påpeka följande till sina kamrater:

"Visste ni att om man dricker en latte om dagen i ett år går man upp sex kilo?"

Det hade aftonbladet lärt henne.
Jag försökte hålla min tunga som en äkta service-minded dam hade gjort, men misslyckades och frågade henne lite sarkastiskt hur många kilo man går upp om man dricker en varm choklad om dagen i ett år.

Det visste hon inte.

Vilken häxa jag är.

En av mina kära kollegor blev minst sagt busad (läs trakasserad???) med för några dagar sen.

Två damer kliver in och beställer någon form av kaffe.
Min kollega, en härlig karl i sina bästa år, fin och söt på ett sånt där för medelålders damer oemotståndligt vis, bemöter dessa med sin vanliga charm.
Innan denna unga man kan bereda damerna kaffe, är han nödgad att knyta om sitt förkläde för att undvika nedfallna byxor och meddelar dem precis detta, varpå en av damerna replikerar något i stil med:

"Javisst, annars hade vi ju kunnat få kaffe med dopp."




Visst blir man sugen på kaffe då?

Jag har en tendens att vara i hopplöst god tid när jag ska någonstans. Det kan nästan bli lite pinsamt då och då och sluta med att jag stryker runt diverse mötesplatser lite väl länge för att det ska se naturligt och omisstänksamt ut...  Det är väl lite tufft att ha bråttom har jag inbillat mig, gå och svänga livligt med armarna, se fasligt upptagen och viktig ut med munnen i ett stramt streck.
Well, det är i alla fall inte jag (även om jag med mina långa ben skulle gissa att jag går fortare än genomsnittssvensken).
Men jag har lyckats få eld i baken några gånger de senaste veckorna, sen till jobbet vill jag inte vara! Idag var en sån dag. Jag glömde totalt att fixa med mitt enorma hårsvall (eh...) vilket resulterade i en vild-ögd och stressad Rebecka i rasande power-walk ner mot stan och jobbet.
Det roliga var att jag hann med en massa på den snabba promenaden:
1. Jag gick om en sån där elrullstols-pryl. Vilken grej va, så snabbt går jag!
2. Jag blev omkörd av samma elrullstols-pryl (sucker)
3. Jag mötte gubben som ville ha en Barista (eller Brownie...) på jobbet för några veckor sen, helt säker!!!
4. Jag blev varm, alldeles för varm


Sånt man kan bli anklagad för att ha ställt till med om man är i för god tid,
det ÄR misstänksamt att passera samma ställe typ 7 gånger!

Mamma och pappa har varit och hälsat på i helgen. Något av det första min ömma moder utbrast när hon kom hem till mig var "men vad fina dina blommor är Rebecka, de ser ut att må så bra". Eh, vad säger man... Jag beslutade mig fortare än kvickt för att vara ärlig och berätta att, well, jag har inte vattnat de sen jag kom hem efter jul.
Förstår i ärlighetens namn inte vad det är för fel på mig och min känsla för det som växter. Det är bara tur att de tu gröna blomster jag nu har lever. Hade de varit barn hade man ringt socialjouren på stubinen. Att jag dessutom har en syster som är florist, en duktig sådan, gör det inte roligare för mig att erkänna min totala frånvaro av det som kallas gröna fingrar.


En av mina välmående (?) växter

Helgen var i vilket fall som helst trevlig, trots att jag jobbade och gick miste om mycket umgänge. God mat, gott sällskap, galenskaper (det värsta är att ingifta och andra respektive smittas av Thurfjells-symdromet, bra eller anus???), härligt givande samtal och en och annan god nyhet satte guldkant på en redan bra vecka.

Mongoism, muppighet och allmän galenskap flyter i mina vener. Antingen blev hela famljen injicerad med tokmedel någon gång för många år sedan eller så ligger galenskapen helt enkelt latent och dyker upp när man minst anar det.

En av mina äldsta och godaste vänner fick en något chockartad upplevelse för många år sedan. Denna lilla harmlösa flicka satt inne på mitt rum och jag hade väl något för mig i huset, när hon hörde ett gallskrik någonstans ifrån. Inom några sekunder sprang jag, tokskrikandes förbi mitt rum. Hack i häl hade jag min 5 år äldre bror som jagade mig med en kökskniv. Vilken tur då att hon faktiskt visste att vi är en kärleksfull familj!



Vilken präststudent va??? (och hur sjutton får jag bilden på rätt håll, så att jag kan prisa teknikens under?)

Vilken ljuvlig stad det är egentligen, Stockholm.
Säga vad man vill om hetsbilarstressadeviktigpettrarmedtamedkaffeportföljermissadetågpendeltågtunnelbana och glöm för sjutton INTE att stå till höger i rulltrappan, då kan du förstöra liv!!!
Man går längs med Drottninggatan, denna gudsförgätna remsa stad, och passerar ställen som "Kladdes Kebab", butiker som "Surprise" (nej, jag vill för min själ inte veta vad ni säljer där inne) och kronan på verket, en souvenirbutik kallad "Royal Home" (tillåt mig att småle...).

Men så går man över Riksbron och som i ett trollslag blir Stockholm den stad som jag kan tänka mig att Fogelström skriver om. Drottninggatan byts ut mot ett gemytligt och ändlöst vackert gamla stan, plötsligt tittar solen fram på en mulen himmel - och jag njuter.
Då spelar det stor roll att musiken jag just då spelar heter "Soundtrack to a vacant life" - mitt liv är som en film. I den filmen är stress och galenskaper icke-existerande och allt är vackert och idylliskt - Ett Eldorado. En naiv tanke kanske, men det gör som inget, för Stockholm är levande och jag också!

Det svåraste, när man börjar en blogg, skulle nog kunna vara att komma på ett namn på bloggen. Jag är inte så fasligt eftertänksam alltid. Det blev för mycket huvudbry för mig att komma på ett käckt, snitsigt och utstickande namn så jag tog helt enkelt ett kryddat med enorma mängder självdistans och ironi. "Orka komma på ett sjukt bra, jag vill ju skriva NU." Tänkte liksom att jag kunde ändra senare och blundade för meddelandet som sa att det inte alls gick för sig.
Så nu sitter jag här, med världens töntigaste bloggnamn och försöker glömma bort att det är lite småpinsamt.

Med risk för att låta som en skolsköterska på högstadiet vill jag bara säga till er som evenutellt funderar på att starta en blogg - Tänk noggrant igenom era beslut, fundera över alla möjliga (och omöjliga) konsekvenser innan action!

Jag får leva med mitt beslut och någonstans tror jag att min mongomentalitet njuter lite och skrattar i smyg åt alla som tar mig på allvar, muhaha, wwwww (alltså, högt skratt på japanska för oinvigda).



Handbok i självdistans

Hur farligt är det egentligen att bli kär i en kändis?
Tex såhär, ponera att jag skulle vara kär i Ryan Adams, Frank Sinatra eller William Shakespeare. Hur allvarligt ska jag se på saken? Borde jag sörja det faktum att både Sinatra och Shakespeare har lämnat jordelivet (eller borde jag helt enkelt inse att det är mer än bara lite stört att ens tro att man kan vara förälskad i en döing?)?
Det är nog herr Adams jag borde satsa på.

Om jag inte gör det så har jag hört att man kan googla fram den man ska vara med (det är SANT, det berättade en klok man för mig för ett tag sedan!). Man knappar helt enkelt in de egenskaperna man värdesätter i en karl och trycker på "sök" - så går det till. Sen är det bara att hoppas att den som matchar sökningen googlar en tillbaka.
Undrar om man kan välja nationalitet på karln också, man kan ju söka på bara svenska resultat om man vill, men gör man inte det kan ju vem som helst i hela världen dyka upp...

För övrigt så var jag  på en musikalisk höjdare ikväll, jazz på modernt vis med ett band som kallar sig Koop.



Joel och min syster Linnéa var med mig. Såhär glad kan man bli av jazz om den är lagom intelligent.

Vad är det egentligen med alla dessa Latte-morsor? På riktigt alltså.
Jag älskar mitt jobb men ibland får man skit, bokstavligt talat!

På mitt jobb har vi upptäckt en ny art: Blöj-morsan. Till synes är hon en "vanlig" Latte-morsa men denna kan man känna igen på hennes karaktäristiska beteende att lämna bajs-blöjor på bordet när hon lämnar stället!!!
Vad är det för ett beteende?

Vidrigt. Men jag och mina kollegor lever i hoppet om att en vacker dag komma på henne in action så att säga, vi ger oss inte utan kamp!

Jag har nog ett av de roligaste jobben man kan ha när man inte orkar plugga. Pretantiösar mig med kaffe hela dagarna och får möta sjukt mycket roligt folk.

För typ en vecka sen kom det t.ex in en skraltig liten gubbe.
"Jaha", tänkte jag. "Nu kommer han fråga efter en bryggkaffe och kanelbulle". Till saken hör att vi inte har något av det...
Well, så var inte fallet. Han ville ha en "barista". Jag bara va??? Vaddå en barista?
Jag typ "ursäkta, menar du att du vill ha en Frappista?" Frappista är typ milkshake, fast godare (men det måste jag ju säga, eftersom vi inte har milkshake)
Men nej, han ville icke ha en frappista, han Skulle ha en Barista.
Jag, igen, dum som jag är. "JAG är en barista".
Eh, till slut kom det fram att han ville ha en brownie...
Dråpligt värre va.



Sånt här får man pyssla med på mitt jobb (lägg märke till mina vans med majjablad. När jag köpte dom trodde jag i min enfald att det var palmblad...)!

Undrar om Ryan Adams vill spela bingo med mig...

Det har varit lite prat på mitt jobb om dating på senare tid. Hur ser den "perfekta" daten ut, egentligen? Är t.ex bio fasligt förlegat eller är det faktiskt en tidlös klassiker värd att använda sig av?

Varje dag på vägen till jobbet går jag förbi det som till för inte så länge sedan var ett inpyrt biljard-kafé (ja, det röktes faktiskt där inne, fy skäms!). Idag är det en bingo-hall. Vilka tror ni spelar bingo? Självklart mest old-folks. Var håller den yngre generationen hus?
Så alltså, det jag vill komma fram till (och som jag högljutt promotat på jobbet) är som följer:
Den perfekta daten äger nog rum i en bingo-hall! Vad säger ni om det? Charmigt, lite annorlunda miljö och ständig sysselsättning för nervösa fingrar.

Jag har en ny förälskelse. Hon heter Ida. I lördags var denna donna hemma hos mig på lite vin, mat och prat (rim!) Ida är socionom. Socionomer är väldigt djupa och kan ställa frågor som verkligen sätter oss på pottkanten. I lördags pratade jag och socionomen om dubbelhakor. Ida har en skrämmande tendens att jämt bli bra på kort och jag har en lika skrämmande tendens att halvblunda, få dubbelhaka och se allmänt osmickrande ut - Inte Hett!
Ida är pedagogisk till på köpet. Hon lärde mig att allt handlar om vinklar och manipulation, då kan vem som helst (ja, vem som helst) se ut som la modela! Bara kolla liksom, hur snygga är vi inte???

Någon sa till mig för inte så länge sedan att 2008 skulle bli mitt år, det bifogades ett horoskop över mitt kommande år. Prästdottern (signerad alltså) läser, begrundar och beslutar - 2008 ÄR mitt år, vare dig det vill det eller inte! Och det har inget med ett horoskop att göra, icke sa nicke (vem ÄR den där nicke egentligen?).
Men är man en förvirrad juriststudent  vars liv ställts på ända och till råga på allt har studieuppehåll och jobbar med kaffe om dagarna måste man liksom ta struptag om sitt eget liv och bestämma sig, säga stopp och belägg!



Det är nu det händer, mitt nya liv har börjat och det är jag som är chef - vem vill vara sekreterare?

Är det dags nu, har jag fallit offer för någon form av inbillat grupptryck? Är det Egentligen så kul med en blogg och vem, vem kommer läsa? Kommer Någon att läsa? Vad skriver man om?
Vi får se. Jag kan ändå inte hjälpa att jag råkar ha ett så innehållsrikt liv att jag kanske känner att jag måste skriva av mig för andras intresse. 
För det har jag - ett innehållsrikt liv alltså.