Thurfjellan

Jag är i Sundsvall. Konstigt. Det bara blev så. Jag som skulle jobba i Malmö blev istället skickad till Sundsvall. Till Linn. Till Johannes. Till sånt som gjorde ont, som i slutändan blev en lång utandning och en påminnelse om att Johnny inte helt lämnat skeppet. Två dagar blev istället en vecka. Som blev några dagar till. Som blev en vecka till. Snart kommer jag hem. Inte på fredag, som planerat. För jag har fått en ny vän. Och en god vän blev en nära vän. Jag ska vara ledig snart, kanske i tre dagar! Efter 16 dagars jobb. Det ska bli skönt. Jag tror jag behöver det. Lite bröd. Jag och Johannes ska i mässan på söndag. Den nya vännen fader Conny håller i mässan. På måndag är allt som vanligt igen.

Tack Ida för varningen idag, jag har en vän här som har lovat att försvara mig med sina kunskaper i krigföring vid behov. Som jag skulle sagt annars (för att citera en god vän vid namn Sylvia Plath): "Out of the ash I rise with my red hair, and I eat men like air."

Bajs på er alla

Bra:
Koppi
Mattias
Jag
Charles
Anne
Uppfällt paraply i bil när man kör

Anus:
Fula fälgar
Systemets öppettider i Helsingborg
Uppfällt paraply i bil när man kör



Vad gjorde man utan sin familj när man gör livet svårt för sig själv? Nej, sanningen är den, för att citera mannen som fick samma namn som en annan tvivlare:

"En sak har jag lärt mig
livet är inte ute efter mig
Och en sak har jag fattat äntligen
livet vill mig inget ont
Och det jag inte kan förändra
det kan jag acceptera
Och det jag kan acceptera
det är redan förändrat"

Imorgon ska jag och Mattias till Fortuna och gå i kloster, sen ska vi hem och se Astrid Lindgren-filmer och äta kanelbullar. Sen är jag själv igen. Men det gör inget, jag är i alla fall inte ensam.
Ikväll är jag bara en låt, den som alltid är på min sida: So Alive, med Ryan Adams

Om ni bara ska lyssna på ett album den närmaste tiden så har jag det bästa tipset. Ja, jag menar verkligen det, det BÄSTA tipset!

Ryan Adams EP "Everybody Knows". Så sjukans bra litet kitt med några av de bästa låtarna jag hört på länge. Topplåtarna då? Jo, som följer (utan rangordning):
Follow The Lights
My Love For You Is Real
Down In A Hole
This Is It (Cardinals Version)



Och omslaget sen - vackert som i en god dröm!

Jag brukar ibland tänka på hur häftig och sval jag skulle vara om jag en dag fick träffa denne man. Hans kändisskap skulle inte få mina knän eller min röst att darra ett dugg. Vi skulle bara se på varanda i ömsesidigt samförstånd om att vi är menade för varandra, att han är biten som fattas för att jag ska bli hel och att jag på samma sätt är hans saknade bit.
Och så skulle jag förstås inte vara så lång som jag är nu, eller så skulle han vara längre. Vilket som, bara jag inte vore längre.
Då är det bara att vänta dådå.

(Och Linnéa, ditt inlägg kommer. Jag måste bara peppa inför mina konstnärliga skills...)

Jag bara måste vidarebefordra en underbart kul liten anekdot jag fått tag i på omvägar från en i kaffebranschen.

Denna Barista, hemmahörande i vår huvudstad jobbade en dag på i vanlig lunk och med ett glatt sinne (får vi hoppas).
En ung dam hade beställt en latte eller cappu (spelar ingen roll vilken) och väntade troligtvis med iver på att den unge herrn skulle servera denna. Jodå, nog skulle han servera, och leverera alltid. Den unge herrn ställde fram glaset/koppen framför näsan på den unga damen och började inför hennes åsyn att framställa så kallad latte art i den färdiga espresson.
Och resultatet då? Blev det någon dubbel rosetta, en tulpan eller kanske ett litet hjärta? Ånä, till den unge mannens förtret gick det inte att ta miste på att det var en snopp han serverade den unga damen, som småröd i ansiktet tackade för sig och vandrade iväg med en extra lem.
Det kan visa sig vara dyrt att vilja visa sig på styva linan och agera lite show off inför gästen. Men det kanske det kan vara värt, eller hur?


Jag skulle aaaaldrig servera någon en snopp, men vem som helst blir väl munter av en sån här story?!

Förlåt, den unge herrn (du har ju varit här tidigare), om du råkar läsa detta. Men det var ju så hejdlöst kul att jag ville dela med mig vidare till alla icke kaffemänniskor.
Send me a bill.

Shit och pommes, jag tror jag behöver Joel och Mattias. Väldigt snart. De utgör några av de få människor hos vilka jag kan vara riktigt liten utan att skämmas en aning.
Och så vill jag fortfarande göra en drake och flyga med den. Och när jag var ute och sprang i skogen idag så svalkade jag mig med åvatten vid Raus kyrka, nu vill jag skrika högt vid en å. Jag vet att Joel och Elise ställer upp om jag ber dom.
Idag är jag världens minsta och Johnny P pekar på mig och skrattar. Men snart mina vänner, ska jag vara en stor tjej igen och då ska jag hötta med hela handen åt Johnny och tvinga honom att överge borgen!

Mamma har en vän som har hängt med, mer eller mindre, jämt. Hon heter Mona. Mona är ganska speciell, för att använda en underdrift. Jag har sällan, om aldrig, mött en människa med så mycket energi som denna dam. Hon har alltid för sig en massa galenskaper (där ligger till och med jag i lä) och hon hörs mest av alla, då menar jag alla. Hennes skratt går inte att överrösta, än mindre imitera. Jag tror (läs vet) att många tycker hennes energi, ljudnivå och intensitet lätt kan bli för mycket, men vi älskar henne och är ju ganska tokiga vi också.

Mona följde med delar av familjen Thurfjell på utflykt till Sofiero idag, och vi fick höra den bästa lilla anekdoten.
Bakgrund: Mona är en väldigt enkel själ som pratar väldigt bred skånska. Alltså lyssna, jag sa verkligen bred skånska, veeeerkligen bred. Så, nu tror jag att ni kanske förstår...

För nästan ett år sedan var hon i Sthlm och sprang tjejmilen. Där i dagarna var hon i gamla stan och shoppade lite. I en av butikerna tog dock shoppinglusten abrupt slut. Hon öppnade munnen och försökte göra sig förstådd på sitt språk - och tjejen (en riktigt snobbig snärta, enligt Mona) sa efter upprepade försök till kommunikation att hon inte förstod och bad henne ta det på engelska.
Och hur det slutade? Jo... Nog pratade Mona engelska nog:

"Fuck you" - sade hon och gick ut.

Som sagt: Vi älskar Mona

Igår tillryggalade jag och JP en mil i skogen, det var sjukt härligt. Men sen var jag trött, det var inte JP.

Grodor är snuskiga, i alla storlekar. Larver också.

Det åskar och blixtrar ute, då kan man inte cykla som man tänkte.

Joel är fantastiskt, igår kom han och överraskade min syster på hennes 20-årsdag. Han är bra med eller utan pommes, men helst utan. Och jag skulle inte drömma om att doppa honom i milkshake, men det skulle tydligen hans flickvän (!).

Koppi gör mig alltid glad, det är en oas mitt i allt bryggkaffe och nästan det enda som skulle kunna få mig att flytta ner till södern igen.

För några dagar sedan cyklade jag hem från stan. Mitt ute på landet tyckte jag att det luktade kaffe. Det gjorde det inte, men det luktade däremot jordgubbsodling. Så går det, Arichan har ställt till det med mitt luktsinne, tack.

AnnaSara jobbade med en pojke med autism för ett tag sedan. Han tycker precis som praktiskt taget alla barn att pizza är gott, men till honom måste man först mixa pizzan. Då låter det inte så gott tycker jag.

Jag tycker om musik som låter gammal. I morse vaknade jag av att Linnéa spelade Carole King på vinyl, så där knastrigt och härligt.

Man kan bli så konstig inom sig när man besöker platser från sitt förflutna. Det är som att en del i kroppen vill gråta och den andra vill hoppa av glädje och ingen av känslorna vinner. Är det bättre att stanna på ett ställe hela livet då så man slipper det? Nej, det tror jag inte. Nostalgi är en av de vackraste känslorna.



En annan av få saker som skulle få mig att stanna i skåne, och en av de där platserna som väcker nostalgi i mitt inre.

Ida Madsén - vet att jag tänker på dig, idag också.

Midsommarveckans bästa citat (och jag hade många att välja mellan): "Jag vill bara börja i en annan ända."
Jag, språkpolisen, trodde knappt mina öron när en av predikanterna på veckans tältmötesserie faktiskt sa precis så. Och att jag verkade vara den enda som lade märke till tabben och inte kunde hålla fnittret inne var nästan lika illa.
Men det gör ju ändå inget. Att en predikande åklagare (ja, det finns faktiskt lekmän inom kyrkan också, tyst nu) verkar ha mindre koll på språket än jag, den fallna juriststudenten, ger mig hopp om min framtid. Amen

En annan rolig språkförbistring som har mer att göra med det yrkesval jag gjort är namnet på en colombiansk kaffegård: El Injerto. Ni som har en liten susning vad gäller spanskt uttal kan ju försöka säga det högt utan att låta vulgära. Touché!

Skämt åsido. Min vecka i obygden gick över förväntan. Glada ungdomar, härliga ledarkollegor, glädjefyllda återseenden, bryggkaffe (hm...), vackra barn och fantastiska möten på många plan.
Jag kom hem till Helsingborg igen med ny glöd och mer tacksamhet. Jag känner ju en som ständigt vet vad jag behöver och överöser mig med välsignelse tills jag skäms.



Hanna Hanna. Vilken donna och vilken vän! Här har vi en som minsann ställer upp och ger järnet i alla väder! Läger ska vara kul, och vad kan vara mer kul är ett mänskligt memory med medföljande störningsmoment i form av vacker fru Sjöberg inpackad i varm gammal madrass???