Both Sides, Now
Idag kom det in två kaffemänniskor på jobbet. Typiska (och detta utan att lägga ner någon värdering i ordet "typisk". Tro vad ni vill, men jag menar det) sådana som hänger på kaffeforum på det interna nätet och beger sig ut på städers gator och torg för att risa och rosa kaffekokandet på utvalda ställen. Vid en utvärdering på ett av dessa internetforum fick jag sedan gott betyg för mina cappusar och den enkla jag serverade.
Men nu sitter jag ändå här med en galen prestationsångest! Mitt hjärta bultar hårt i bröstet och vill inte lugna sig. Jag fick senare reda på via kontakter att kaffet var bättre på saluhallen, och det VET jag om! Förklaringen är så logisk som den kan bli (tänker inte tråka ut folk med den dock) och Barista har faktiskt inte skuggan av en chans vid en duell mot denna fantastiska kaffebar inne i saluhallen.
Så varför känner jag behov av att försvara mig? Varför bryr vi (läs jag) oss så mycket om vad folk tycker? Varifrån kommer behovet av att alltid vara bäst bäst BÄST på det vi tar oss för? Va? Det är så självdestruktivt och jag kan komma på tiotusen betydligt roligare saker som också får hjärtat att slå hårdare, som inte heter prestationsångest.
Gode Gud - låt mitt hårda hjärta omtumlas av sånt som ger mig något! Låt mig bli en gnutta av den vildkvinna i kärlek som Ida talar om. Jag vill också springa med vargarna! Och istället för att som henne ibland behöva stilla sitt rusande hjärta, så ge mitt mod att för kärlekens skull skrika högt och bulta hårt, hårt...
Ikväll lyssnar vi på Joni Mitchell, för att hon kan det där med att på ett roligt vis skriva om sådant som betyder något. Låten heter "Both Sides, Now". Varsågod, ett axplock:
I've looked at love from both sides now,
from give and take, and still somehow
it's love's illusions that I recall.
I really don't know love at all.
I've looked at life from both sides now,
from win and lose, and still somehow
it's life's illusions I recall.
I really don't know life at all.
Och ändå - jag förundras ju ständigt över det stora, vackra livet. Och livsglädjen kan inget ta ifrån mig.
Men nu sitter jag ändå här med en galen prestationsångest! Mitt hjärta bultar hårt i bröstet och vill inte lugna sig. Jag fick senare reda på via kontakter att kaffet var bättre på saluhallen, och det VET jag om! Förklaringen är så logisk som den kan bli (tänker inte tråka ut folk med den dock) och Barista har faktiskt inte skuggan av en chans vid en duell mot denna fantastiska kaffebar inne i saluhallen.
Så varför känner jag behov av att försvara mig? Varför bryr vi (läs jag) oss så mycket om vad folk tycker? Varifrån kommer behovet av att alltid vara bäst bäst BÄST på det vi tar oss för? Va? Det är så självdestruktivt och jag kan komma på tiotusen betydligt roligare saker som också får hjärtat att slå hårdare, som inte heter prestationsångest.
Gode Gud - låt mitt hårda hjärta omtumlas av sånt som ger mig något! Låt mig bli en gnutta av den vildkvinna i kärlek som Ida talar om. Jag vill också springa med vargarna! Och istället för att som henne ibland behöva stilla sitt rusande hjärta, så ge mitt mod att för kärlekens skull skrika högt och bulta hårt, hårt...
Ikväll lyssnar vi på Joni Mitchell, för att hon kan det där med att på ett roligt vis skriva om sådant som betyder något. Låten heter "Both Sides, Now". Varsågod, ett axplock:
I've looked at love from both sides now,
from give and take, and still somehow
it's love's illusions that I recall.
I really don't know love at all.
I've looked at life from both sides now,
from win and lose, and still somehow
it's life's illusions I recall.
I really don't know life at all.
Och ändå - jag förundras ju ständigt över det stora, vackra livet. Och livsglädjen kan inget ta ifrån mig.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
