Kate Bush och jag
Jag och Kate Bush sitter hemma hos mig, en söndag kväll. OS pågår visst i Peking men vi kunde inte bry oss mindre. Vi bryr oss bara om våra hjärtans hårdhet. Den vi måste göra något åt. Jag har för andra gången läst ut Paulo Coelhos bästa bok: "Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät". Den boken är en av två (den andra heter "Kvinnan som klädde sig naken för sin älskade", av Jan Wiese) som väcker otroligt starka och svårtydiga känslor i mitt inre.
Tänk vad konstiga vi människor är. Vi är så upptagna av att låta vårt förflutna påverka och forma oss att vi glömmer att vi har chansen att bli nya varje dag, att kärleken i alla dess former alltid är ny och aldrig lik den som tidigare åsamkade oss smärta.
Så blir våra hjärtan hårda. För att vi är rädda. För att det enda som skyddar oss är självbevarelsedriften. Och så lever vi hellre på armlängds avstånd från den olåsta dörren till kärleken än vågar ta risken att släppa taget och låta våra känslor leva.
Det är inte ok.
Jag jobbar på det nu.
Jag citerar Coelho, som i sin tur citerar en annan (visare, och inte lika andligt flaxig) man vid namn Thomas Merton:
"Det andliga livet kan sammanfattas i ordet kärlek. Man älskar inte för att man vill göra något gott eller för att hjälpa eller skydda någon. När vi handlar så har vi börjat betrakta vår nästa som ett simpelt föremål, och vi har börjat se oss själva som visa och generösa. Det här är inget som har med kärlek att göra. Kärlek är att förenas med den andre och att hos den upptäcka en gnista av Gud."
Over and out. Idag slog vi hårt på personalprocenten igen.
Tänk vad konstiga vi människor är. Vi är så upptagna av att låta vårt förflutna påverka och forma oss att vi glömmer att vi har chansen att bli nya varje dag, att kärleken i alla dess former alltid är ny och aldrig lik den som tidigare åsamkade oss smärta.
Så blir våra hjärtan hårda. För att vi är rädda. För att det enda som skyddar oss är självbevarelsedriften. Och så lever vi hellre på armlängds avstånd från den olåsta dörren till kärleken än vågar ta risken att släppa taget och låta våra känslor leva.
Det är inte ok.
Jag jobbar på det nu.
Jag citerar Coelho, som i sin tur citerar en annan (visare, och inte lika andligt flaxig) man vid namn Thomas Merton:
"Det andliga livet kan sammanfattas i ordet kärlek. Man älskar inte för att man vill göra något gott eller för att hjälpa eller skydda någon. När vi handlar så har vi börjat betrakta vår nästa som ett simpelt föremål, och vi har börjat se oss själva som visa och generösa. Det här är inget som har med kärlek att göra. Kärlek är att förenas med den andre och att hos den upptäcka en gnista av Gud."
Over and out. Idag slog vi hårt på personalprocenten igen.
Kommentarer
Postat av: den andra fräkniga
det är kärlek.. ord kan nästan inte beskriva..känslan av att vara nära någon, fysiskt eller mentalt och samtidigt få upplevelsen av att vara nära Gud..
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
