Thurfjellan

Dagens torraste kaffeskämt utspelade sig på ICA City i Uppsala idag, runt 17.30-tiden.
Kvinnan före mig i kön till kassan bad om en trisslott, varpå kassörskan frågade:
"Vill du ha en enkel eller en dubbel?"
Det var kul. Jag fnittrade högt inuti mig.

Imorgon far jag till Johan & Nyström på trevliga begivenheter och på lördag far jag och Bastian till Upplands Motor i Uppsala och pretantiösar oss med bilspekulanter, samtidigt som vi hivar upp hjärtan på lattes från en FB 80.

Jag är en gnutta kaffelycklig, och en lika liten gnutta förvirrad.

För er som känner mig ordentligt kommer här en nyhet:
Ni vet det där stället i mina drömmar, som jag alltid säger att jag ska uppleva innan jag dör? Som jag drömt om i många år nu...
I vår bär det av. En av mina största drömmar alltså, den ska bli sann!
Det kommer bli vackert. Jag och historien. Jag och kyrkohistorien. Det kommer bli mycket vackert.

Jag fick en present idag, av en korridorare. Jag gick ut i köket för att göra mitt kaffe då Emil kom in. "Titta här", sa han. "Jag tycker att den passar dig så bra, ser du att det är ett Jerusalemkors på den?". I sin hand höll han en vacker rosenkrans, som han ville att jag skulle ha för att han tänkte på mig när han såg den. Så nu har jag två.
Återigen - ni som känner mig ordentligt vet att jag och denna Emil inte alltid varit som ler- och långhalm (för att uttrycka mig milt...). Vi har haft många dispyter och jag har fått honom att gråta och han har fått mig att gråta av ilska och besvikelse. Men så ändå kommer vi alltid över det och har våra långa samtal om tro och liv i köket på Kantorsgatan 16.

Dagens tips: Erik Mongrain. Detta underbarn är väl värd ett besök på allas vårt youtube för en avlyssning. Sök på "Air Tap" och avnjut sedan musik i Världsklass!

För övrigt så kom Joel hem i lördags kväll. Vi spenderade en bra stund sittandes vid fönstret som vetter mot andra sidan gatan, för att om möjligt träffa på ett par grannar i skinnmundering. Under tiden vi satt där förtäljde Joel the extended version om nakengrannarna. Och jo minsann, nog hade jag rätt vad gäller feng shuin! Jag är inte så dum jag! Joel har vid flera tillfällen sett paret på andra sidan utföra långsamma rörelser, såväl stående som på en matta på golvet (eller matta, vad vet jag. Men han har i alla fall sett händer som far upp från golvet). Vid ett tillfälle, när en serie (eller ett "set", som Joel ville kalla det) rörelser var avklarade, ställde mannen sig lutande framåt med händerna i golvet, varpå kvinnan gjorde någon slags rullning över hans rygg (???) och sen var det klart.
Inte vet jag riktigt om det här är feng shui, men något liknande måste det väl vara?
Och erkänn att jag är en bra människokännare! Nu väntar jag bara på rapport om de använder batik eller inte. Undrar jag om de har en drejskiva någonstans i gömmorna...
Joel har hur som helst lovat att hålla mig uppdaterad nu när jag bor hemma igen.
Här är det för övrigt ganska snyggt efter att jag släpade hem världens hippaste lilla byrå från en återvinningsgård i söndags. I´m a bag lady och en sakletare, yes I am!



Joel "hittade" mitt trasiga cykeldäck för några veckor sedan. Han tyckte inte om det, men han lovade att fixa det ändå. Nu bor mitt däck hos Magnus och min cykel ser ut som en skräp där den står lemlästad utanför mitt hus.

Kroppen och mina andra jag vilar. Vitflaggar gör vi. Benhinnor gör ont av 50 timmars jobb.Två dagar utan Mr Marzocco klarar man galant. Så idag drar vi oss tillbaka.
Sitter. Ligger. Står så lite som möjligt. Lyssnar på Anders Widmarks "Psalmer" och sen på Herbie Hancocks tribut till J Mitchell: "River: The Joni Letters".
Tribut.
Jag kan inte skriva vacker jazzmusik. Hade jag kunnat det hade jag jazzat ihop en tribut till en ung nunna i skåne. Förebilden i skåne. Som är vacker utan spackel. Som jag beundrar för att det radikala inte skrämmmer, men drar.
Att ge allt man har och kan till den som är större. Och ändå - allt det man har och kan räcker inte! Att offra värdslig kärlek för en kärlek utan fysiska bevis. Alla dagar. Också de då den största verkar frånvarande, kanske till och med bara en fantasi.
Jag tror det kallas att förtrösta. Och att tro. Inte veta. Vem vet egentligen?

Som några kanske vet, så bor jag för tillfället inte i mitt eget hem. Joel är på roadtrip genom ett regnigt Sverige med sin Marie, vilket öppnade en möjlighet för mig att för en dryg vecka komma ifrån mina sorgliga 19 kvm (dock med badkar, vilket inte finns här på St Persgatan. Tycker iofs inte att jag förtjänar badkar, då jag inte vet att uppskatta det på rätt sätt. Möjligtvis händer det att jag tvättar lite i karet, men annars brukas det som en sedvanlig dusch) och bo i ett "riktigt" hem.

Hur som haver, det jag skulle komma till var som följer: NU HAR DET HÄNT!!! Efter att i otaliga månader fått höra historien från Joel, har jag själv fått bevittna densamma - historien om de nakna grannarna!
De existerar på riktigt alltså! Idag fick jag se en kvinna svansa runt endast iförd skinnkläderna vår Herre skapade henne med, galet. Helt enkelt galet! Galet kul alltså!
Till saken hör i övrigt att grannarnas fönster inte direkt skyddas mot insyn. Det vetter istället mot en ganska trafikerad väg, och det måste de vara medvetna om.

Mitt inskränkta sinne har redan bestämt att grannarna är "sånna". Ni vet - sådana naturfolk, typ skogsmullefolk, som vill leva som naturen avsåg. Jag slår vad om att de bara äter bönor och linser, klär sig i hemmagjorda batikkläder tränar feng shui och har inrett alla rum sådär genomtänkt, så att alla de där energifälten är kompisar och nåde den som inte fiser högt om han eller hon behöver det
"Måste man så måste man. Och det är faktiskt butangas vi pratar om, hur bra tror du det är om det ligger och gosar sig i magen för länge?"
Nej fy bybblan, tänk på alla fina damer med lillfingrarna utstickande från kaffegodset från Rörstrand. Hur skulle det se ut om de satt och avfyrade butanbomber i finsoffan? Fast å andra sidan kanske inte mullefolket och finfolket känner varandra?

Idag kom det in två kaffemänniskor på jobbet. Typiska (och detta utan att lägga ner någon värdering i ordet "typisk". Tro vad ni vill, men jag menar det) sådana som hänger på kaffeforum på det interna nätet och beger sig ut på städers gator och torg för att risa och rosa kaffekokandet på utvalda ställen. Vid en utvärdering på ett av dessa internetforum fick jag sedan gott betyg för mina cappusar och den enkla jag serverade.

Men nu sitter jag ändå här med en galen prestationsångest! Mitt hjärta bultar hårt i bröstet och vill inte lugna sig. Jag fick senare reda på via kontakter att kaffet var bättre på saluhallen, och det VET jag om! Förklaringen är så logisk som den kan bli (tänker inte tråka ut folk med den dock) och Barista har faktiskt inte skuggan av en chans vid en duell mot denna fantastiska kaffebar inne i saluhallen.
Så varför känner jag behov av att försvara mig? Varför bryr vi (läs jag) oss så mycket om vad folk tycker? Varifrån kommer behovet av att alltid vara bäst bäst BÄST på det vi tar oss för? Va? Det är så självdestruktivt och jag kan komma på tiotusen betydligt roligare saker som också får hjärtat att slå hårdare, som inte heter prestationsångest.

Gode Gud - låt mitt hårda hjärta omtumlas av sånt som ger mig något! Låt mig bli en gnutta av den vildkvinna i kärlek som Ida talar om. Jag vill också springa med vargarna! Och istället för att som henne ibland behöva stilla sitt rusande hjärta, så ge mitt mod att för kärlekens skull skrika högt och bulta hårt, hårt...

Ikväll lyssnar vi på Joni Mitchell, för att hon kan det där med att på ett roligt vis skriva om sådant som betyder något. Låten heter "Both Sides, Now". Varsågod, ett axplock:

I've looked at love from both sides now,
from give and take, and still somehow
it's love's illusions that I recall.
I really don't know love at all.

I've looked at life from both sides now,
from win and lose, and still somehow
it's life's illusions I recall.
I really don't know life at all.

Och ändå - jag förundras ju ständigt över det stora, vackra livet. Och livsglädjen kan inget ta ifrån mig.

Idag jobbades det drygt tretton timmar.
Då blir man ganska trött.
Jenny jobbade nästan lika länge.
Men lite Latte Art hann hon med i alla fall.
På golvet.



Kom hem till min tillfälliga boning på St Persgatan.
Det var sent.
Satte mig på Joels balle.
Hans balkong alltså.
Slappnade av.
Funderade över ordet byte.
Heter det "bytte", eller "bytade"?
Njöt.
Imorgon börjar jag först fyra.
Skönt.
Hejdårå.

Mitt bästa recept på en god smoothie:
Mangopuré
Is
Sojamjölk
Björnbär
Hallon

Mitt bästa recept på en hemsk brygd:
Mangopuré
Is
Sojamjölk
Björnbär
Hallon
Diskmedel
Bananflugor

Välj själv vilken ni vill göra. Mina intentioner för några dagar sedan var att göra den övre goda. Men någon på jobbet hade gillrat en liten flugfälla med hallon och diskmedel (såklart med döda flugor i också, eftersom fällan stått ett tag) som i mina ögon såg ut som en mugg med hallon.

Jag tyckte min smoothie var så god att jag ville att Bastian skulle smaka.

Bastian: "Mmm, vad god den var! Men den smakar lax."

Jag: "Lax?! Kom igen, vaddå lax?"

Bastian: "Ja, jag vet inte. Men den var jättegod alltså." Här får Bastian syn på en halvfull mugg med hallon. "Du använde väl inte det som var i den muggen?"

Jag: "Jo, vaddådå?"

Jag fick vänta på svaret, för Bastian sprang ut i diskrummet och spottade och fräste som en liten katt.
Det dröjde inte länge förrän jag gjorde samma sak.
Skål då!

En gammal men bra låt just nu sjunger Elton John. Den heter Tiny Dancer. Lyssna på den om ni vill. Det gör jag.
Tjing från en som spenderat jobbdagen med att slå sönder glas, spilla mjölk på allt och alla, slå ut espresso, tappa en hel halv cheesecake på golvet och skrattat åt sig själv ganska mycket.
Nu ska jag läsa tantsnusk. Sluta bry er.

Månadens dråpligaste:

Linn - kär vän och kollega: "Rebecka, jag drömde om dig i natt."

Rebecka: "Nämen vad kul och gulligt! Vad drömde du då?"

Linn: "Att du börjat driva bordell. Värsta bordellmamman."

Rebecka: "Eh, oj. Hm... HAHAHA. What???"

Jag tror jag skippar det där med drömtydning...



Jag och Linn. Pre bordellmammedrömmar.

Jag och Kate Bush sitter hemma hos mig, en söndag kväll. OS pågår visst i Peking men vi kunde inte bry oss mindre. Vi bryr oss bara om våra hjärtans hårdhet. Den vi måste göra något åt. Jag har för andra gången läst ut Paulo Coelhos bästa bok: "Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät". Den boken är en av två (den andra heter "Kvinnan som klädde sig naken för sin älskade", av Jan Wiese) som väcker otroligt starka och svårtydiga känslor i mitt inre.
Tänk vad konstiga vi människor är. Vi är så upptagna av att låta vårt förflutna påverka och forma oss att vi glömmer att vi har chansen att bli nya varje dag, att kärleken i alla dess former alltid är ny och aldrig lik den som tidigare åsamkade oss smärta.

Så blir våra hjärtan hårda. För att vi är rädda. För att det enda som skyddar oss är självbevarelsedriften. Och så lever vi hellre på armlängds avstånd från den olåsta dörren till kärleken än vågar ta risken att släppa taget och låta våra känslor leva.
Det är inte ok.
Jag jobbar på det nu.

Jag citerar Coelho, som i sin tur citerar en annan (visare, och inte lika andligt flaxig) man vid namn Thomas Merton:
"Det andliga livet kan sammanfattas i ordet kärlek. Man älskar inte för att man vill göra något gott eller för att hjälpa eller skydda någon. När vi handlar så har vi börjat betrakta vår nästa som ett simpelt föremål, och vi har börjat se oss själva som visa och generösa. Det här är inget som har med kärlek att göra. Kärlek är att förenas med den andre och att hos den upptäcka en gnista av Gud."

Over and out. Idag slog vi hårt på personalprocenten igen.

Hon som jämt älskat att vara själv, nu känner hon sig ensam. Det är både skrämmande och ganska intressant. Skrämmande för att jag inte är helt bekant med denna sortens ensamhetskänsla. Intressant för att jag trodde att jag skulle uppleva det otroligt jobbigt att leva som i ett litet kollekitv som jag gjort de senaste veckorna.
Det är bara att slå upp hjärnbalken och börja leta efter adekvat kausalitet för olika faktorer till denna sällskapsabstinens.
Eller så räcker det med att jag öppnar en hjärtklaff och ser efter hur det ser ut där inne, i mitt inre. Ja, nog är det så att jag helt enkelt trivdes (läs trivs) så bra med de jag bodde, jobbade och umgicks med; Johannes, Daniella, Vicky, Linn, Alex, Malin, Emmeli m.fl att det inte är konstigt om man får abstinens när man öpppnar dörren till sitt lilla rum på Kantorsgatan och den enda som möter en är en död benjaminfikus!

Kontenta: Istället för att känna saknad tror jag att jag ska känna tacksamhet över allt detta goda välsignade och ta med mig det som ännu en källa till livsglädje!





Ett stort tack till mina älskade vänner Johannes och Daniella för att ni, speciellt ni, gjorde min Sundsvallsvisit till en ren välsignelse!

Och så gårdagens roligaste kommentar, som gjorde det värt att åka från Sundsvall 06.15 och direkt till jobbet i Uppsala:

"En is-latte - Är den kall?"

Cheers you suckers