Thurfjellan

För några dagar sedan fick jag uppdraget att agera spion å jobbets vägnar. Det gick ut på att jag skulle bege mig till Waynés nyöppnade enhet i Uppsala och kolla in deras kaffepriser samt ta reda på deras kunskaper i kaffe.
Det gick bra, minst sagt... Med mig därifrån fick jag en latte en cappucino och vetskapen om att bönorna de använder är "Waynés egna blandning, med bönor från eh... Ja, lite olika länder." Okej, tack för den infon... Uttömmande, verkligen!
Jag behövde inte oroa mig för att kaffet skulle kallna innan jag kom tillbaka till jobbet i alla fall. Jag gillar idén med två lock på kaffet - ett av hårt skum och ett av plast, samma koncept som på förra stället jag tog på mig att spionera på för några månader sen.
För att ge någon form av cred måste jag i alla fall uttrycka min glädje över att de inte brände mjölken!

Med risk för att verka något arbetsskadad... Men vad sjutton ÄR det här? Egentligen???
Barnfamiljer lämnar dessa efter sig jämt och ständigt!
Jag misstänker starkt att denna överdimensionerade, ostbåge-liknande skapelse är något småbarn förtär... Någon som vet bättre än jag? Allt jag vet är att de är bra på att ligga och drälla på bord, stolar och golv...

Ibland sker missförstånd som faktiskt är ganska onödiga. Men bara man får lite distans till dem kan man snart skratta gott istället för att skämmas eller dylikt.

Min kära lillasyster Linnéa gjorde en liten (?!) tabbe för ett par dagar sen. Det oh så populära forumet msn brukas flitigt av denna donna, det är ju onekligen ett bra sätt att hålla kontakt med nära och kära som inte finns i ens medelbara  fysiska närhet.

Till saken hör att min syster nyligen köpt en liten kattbebis som hämtas hem inom en snar framtid. Att bli kattägare kan ju vara en stor sak, innebära ett ansvarstagande och för vissa liknas något vid ett föräldraskap. Just det föräldraskapet har Linnéa anammat och hon är lycklig och flitig att meddela sina vänner och bekanta om detta.

Msn alltså... En av Linnéas vänner var online den aktuella dagen och Linnéa meddelade med teknikens hjälp henne som följer:

"Jag ska bli mamma!"

Pga vännens status som "online", förväntade sig Linnéa en ganska omedelbar respons. Men icke, inget svar! Minutrarna blev många och Linnéa loggade ut från msn, clever!

En stund senare blev Linnéa uppringd (är inte säker på att jag har alla info räta men whatever) av en vän som var alldeles uppe i limningen. Denna vän hade ju (naturligt nog) tagit henne på orden och trott att Linnéa faktiskt var gravid och blivit minst sagt upprörd och oroad. Dessutom hade hon redan, i sitt upprivna tillstånd, hunnit ringa en av Linnéas andra vänner och berättat det "hemska" - att Linnéa gått och blivit med barn.

Japp japp, det är sånt som händer. Var liiite smidigare nästa gång Linneá, annars kan det hända att du får en påse kattsand på  posten när du faktiskt blir gravid på riktigt.



Bebisen Ester. Lägg väl märke till hennes omänskliga drag av katt!

You just gotta give it to him! Att lyckas göra en Tompa, iförd mina solglajjor köpta på en kyrkloppis för en tia, på ett skumpigt och högljutt tåg mellan Uppsala och Stockholm är lätt värt en dedikation!

Här Mattias - ta för dig. Bada dig russinlik i äran i dina 15 minuter! I mitt liv kommer du alltid vara en av de största kändisarna! Kaffe snart??? Vardein?

Muppsala, gör sannerligen skäl för namnet! Detta studenternas tillhåll är fullt av underliga typer, och de värsta är inte studerande!

Jag och lillasyster Linnéa vandrade för några dagar sedan längs stadens gator och fick syn på en lustig filur. En dam i säg 50-årsåldern iklädd enbart orange klädnader, bl.a två filtar (!!!) och konstiga saker i håret gick runt och puttade på en rosa kontorsstol, mitt i gatan - say What!

Idag fick jag ett personligt möte med en av dessa kufer. Var på jobbet obehagligt tidigt (07.10. Jag är galen, jag vet) och kan väl inte direkt skryta med Sveriges piggaste nuna vid den tiden. Hur som haver, jag skulle ta fram uteserveringen som ingen använder men som måååste fram ändå (det måste ju se bra ut eller hur, nu är det ju ändå vår enligt almanackan). Kallt som sjutton, jag hade lite bråttom och var inte särskilt pigg på att socialisera och vara artig med främlingar. Men ack, vem kommer fram till mig om inte en äldre gubbe som jag känner igen sen innan pga hans allmänna underlighet...

Ett bisarrt samtal utspelar sig, det handlar om att mina intentioner med att ta fram uteserveringen skulle vara att få ungdomar kalla om rumpan (eh, okej...), det är ju en så kylig morgon tycker underliga gubben. Därefter tar han samtalet till en helt annan nivå när han tycker att också jag ser frusen ut, särskilt om rumpan varpå han försöker klappa mig på baken!!!! INTE OK GOTT FOLK!

Vilken faslig tur att jag är smidig som en katt och lyckas göra en manöver undan underliga gubbens läskiga närmanden!

Som den positiva unga dam jag är så försöker jag vända denna obehagliga incident till något bra.

Såhär gör jag då: Tack underliga gubben, jag förstår att min otroligt välformade stjärt är lockande men nej - jag lånar inte ut den till folk jag inte känner!



Den här bilden har inget med texten att göra (min rumpa syns ju inte) men den togs av en med en bak långt över genomsnittet.

Tjing folks!

Visst är det kul hur man under dagens gång kan komma på saker man drömde under natten? Konstigt värre, ibland känns det som att man inte drömmer alls för att man inte kommer ihåg något och andra gånger verkar man ha drömt hur mycket som helst...

Well, kom i alla fall på en knepig grej till jag drömde inatt, utöver kändisdrömmeriet:

Jag var på bussresa i Paris av alla ställen. Vi åkte på en jättesmal gata och bussen var hur hög som helst (den var hög som ett hus, möhö. Nä fy vad tråkig jag är, ta bort!). Längs med den smala gatan pågick värsta marknaden och man kunde öpnna bussfönstrena och liksom handla prylar ifrån bussen, hur knäppt som helst!
Det som gör att jag kommer ihåg drömmen var själva prylarna till salu... På långa klädställ längs med gatan hängde nämligen en massa Odd Molly-kopior som var hur billiga som helst! Vill ha vill ha, den drömmen hade gärna fått vara verklig.

Har man inte råd på riktigt så får man drömma. Men det spelar som inte så mycket roll, mitt liv är ändå så fyllt av konstigheter där verklighet och dröm flyter ihop så det skulle inte förvåna mig om jag en dag när jag öppnar garderoben möts av en hel Odd Molly-kollektion. Fixat!

I natt drömde jag att jag var en kändis. Ni vet hur det kan se ut i främst gamla filmer, när löpsedlarna snurrar och viftar förbi - så såg det ut i min dröm!
Guuud vad snygg jag var på alla bilder, inte en dubbelhaka i sikte! Jag kommer inte alls ihåg varför jag var känd, men det måste handlat om något annat än B-kändis à la Big Brother eller Baren för jag var för känd och ball för det...

Jag måste be om ursäkt den där vad-han-nu-heter-B-kändisen från typ Baren som brukar komma in på jobbet och dryga sig. För några dagar sen var han in (observera att B-kändisen var inne med en kompis, då är det mycket lättare att vara tuff eller hur?!):

B-kändis: "En dubbel espresso ska jag ha." BTW jag avskyr när folk säger att de SKA HA saker, var är folkvettet?

Jag: "Jamen självklart. Du vill inte ha något att tugga på till den?" (Här utbytar B-kändisen och hans vän en så kallad "mogen-blick" varpå svaret kommer)

B-kändis: "Nej, eller jo. Jag vill ha en FET kebabrulle."

Jag (nu sjuuuukt cool) kontrar snabbt: "Absolut, men bara så du vet tar jag 250 spänn för den. Jag hoppas det är ok."

Hur som helst, tillbaka till drömmen. Jag var nog en skådespelare, inte Sunset Beach-skådis alltså utan snarare en Natalie Portman eller Scarlett Johansen (snabb fråga: Hur stavar man egentligen hennes namn, alla verkar ha en åsikt?)... Skit samma vad eller vem jag var, det var häftigt i alla fall och det är främst kändiskänslan jag vill att ni ska förstå.
 
Jag som trodde att jag absolut aldrig ville bli känd, för att jag var för oytlig och laid-back för det. Welli, ibland lär man känna sig själv bättre. Varför kan jag inte bara drömma om typ papegojor som andra normala (eh, hm) människor???

Jahapp. Så var man då på jobbet en sväng igår trots ledig dag. Möts av två av mina underbara kollegor. En förkyld en, som ger mig okomplimanger och vill att jag ska ge igen med samma medikament (vad är det för ett vis, alltså egentligen???) och en övertrött manager som inte kan sluta skratta sådär läskigt galet.

Jenny, le manager, satte sig med mig ett tag innan hennes buss skulle ta henne ut på landet och hem till sin tillfälliga boning i föräldrarnas hem.
Stämningen var sådär smått hysterisk (lite som luften innan ett åskväder ni vet), väldigt skrattgalen men det kändes ändå som att klimax inte var nått liksom... Sant så sant! Efter att jag med bitter stämma berättat för Jenny att jag minsann lyckats slarva bort mitt körkort och därför måste bära runt på mitt pass (där jag tydligen ser hög ut???!!!) tar sig den gode Jenny en titt på min numera enda identifikation:

Jenny: "Hahahahaha, V...., är det ditt mellannamn? Det passar verkligen inte in på dig!"

Jag: "Nähä, vaddådå liksom?"

Jenny: "Nej, du borde heta något annat, något som typ..." Håll i er nu gott folk ".....URSULA."

Jag bara VA??? URSULA??? Det är ju bläckfisk-häxan i en av mina absoluta favoritfilmer (Den lilla sjöjungfrun, för er som inte riktigt hänger med i svängarna) och inte är det henne jag brukar leka att jag är när jag badar i havet om somrarna... Jag får läskiga bilder av mig själv i huvudet, elak och skrattande med tentakler åt alla håll, inte hett!

Tack Jenny, tack! Ska minsann komma på världens elakaste namn till dig också!
Inte blev det bättre av att hon försökte rädda situationen genom att ta tillbaka allt och vilja ge mig ett nytt namn som faktiskt passade. "Något rockigt, något amerikanskt!" Efter lite funderande blev mitt nya namn Robin. Jaha, det var ju mycket bättre.

En androgyn amerikansk rocker - that´s me!

Jag fick precis ett mail från min älskade bror Mattias:

"Det kan komma en EFI-uppdatering i dagarna (en sådan som du höll på att sabba din dator med...). Installera den inte själv utan att VERKLIGEN läsa igenom och eventuellt skriva ned hur du ska göra.
Puss!"

Gah, vilken tur att jag aldrig påstått mig vara ett tekniskt snille! För de som känner mig väl är det ingen överraskning att jag är i stort behov av hjälp när det kommer till tekniska prylar, jag får vara glad att jag har lärt mig skriva sms och hantera min Mac någorlunda (okej, när det kommer till Macen är jag faktiskt nästan hjälplös när det blir trubbel men jag är ändå närmast besatt av den och inte så lite förälskad...)

Bra: The National med albumet "Alligator" (för låttips på plattan kontaktas jag personligen) och alla mina känslostormar runt Ryan Adams musik.

Anus: Jag ser det snöar, jag ser det snöar. Det var väl oroligt aha (sjungs med en bitter stämma).

So Freaking Long mates och unmates

Barista Cup är avgjord. Jag vann såklart. Med min hemmablend av lite Etiopisk Yirgacheffe, Zoegas palazzo och Kahls kaffe smaksatt med irish cream tog jag domarkåren med storm. VM nästa!

Nu ljuger jag, fy på mig!

Men anyways, Barista Cup är visst avgjord och en skåning vid namn Daniel Remheden tog hem pokalen, så helt igenom ljug var det inte. Tyvärr fick jag inte glädjen att se finalen, men likväl semifinalen på söndagen. Det var ett sant nöje och en nervpirrande upplevelse att uppleva retrogrön Marzocco gånger tre uppställda och uppvärmda i Bonnierhuset. Vilken stämning! Efterföljande storstadspromenad och en matbit på det gjorde den söndagen.


För alla känsliga tittare/läsare måste påpekas att glasen inte användes mer efter denna lilla incident, way to go Eskilino.

Finalmiddagen ägde rum under måndagkvällen på Clustret i Stockholm (icke att förväxla med Flustret i Uppsala. Allrighty, too late...) och årets kock tillredde denna. Kalla mig kräsen (nej, helst inte ändå) men förrätten alltså. Rått kött är inte ok, och nu pratar vi inte sushi, utan en rå KÖTTBIT. Tvi vale, jag lutar nog för mkt åt vegetarianhållet på skalan för att uppskatta den sortens mat.
Trots förrättsfloppen var tillställningen superbra, såväl den efterföljande efterfesten på Odenplan (när vi väl hittade dit. Rebecka, Eskil och Ekke i en trappuppgång mitt i natten kan bara sluta med total förvirring) som iofs slutade med att tre snälla poliser knackade på:
"Jaha, vad har vi hääär då. Ljudvolymen kanske är lite väl hög??? Snälla spela musiken med små bokstäver i fortsättningen, tänk på alla som ska upp och jobba. Det är ju ändå måndag."
Okej, så lät det inte riktigt tror jag men nästan.

Så, i en soffa på Odenplan spenderade jag denna korta natt. Dagen efter vaknade jag kl 8 av The Kinks "You Really Got Me". Snoozade en timme, vaknade igen - och upptäckte till mitt förtret att jag åldrats minst 30 år!!! Min höft alltså, det är inte sant, eller jo det är det ju, jag kunde knappt gå!
Himla soffa på Odenplan, jag som inte trodde på tidsmaskiner! Och gjorde jag det så inbillade jag mig att de mestadels for bakåt i tiden, höll till på ett labb kallat "Inte-Odenplan" och såg ut som något annat är en sliten gammal soffa!

Min farfar var den snällaste i Sverige. En gång skulle han lära mig att köra traktor på hans och farmors stora grusplan. Jag var kanske 12 tolv år. Ljudet från traktorn var för högt för att jag skulle höra hans anvisningar, allt jag såg var hur han gjorde stora cirklar med armarna. Jag trodde att han menade att jag skulle ta mig bakom deras stora fina hus i trä och ut på gräsmattan. Det menade han inte. Det blev fel och jag kände mig dum. Farfar tyckte inte att jag var dum.

Min farfar var den häftigaste i Sverige. Han var en snickare med bara en och en halv tumme och han hade en egen verkstad på gården. Där inne luktade det konstigt, men gott på något märkligt vis. Det luktade ju farfar. Där inne gjorde barn små båtar av överblivna träbitar. De båtarna var fina.

Min farfar var den mysigaste i Sverige. I hans källare var väggarna av trä och där fanns en gammal tv utan färg. På den tv:n trodde barnen att man bara kunde se på teskedsgumman. Men det gjorde inget, för teskedsgumman är en rolig gumma.

Min farfar var den längsta i Sverige. När man satt på hans axlar kunde man se hela Luleå och kanske Ola och Britts kor om man hade lite fantasi.

Metrar med snö om vintrarna, snöänglar och ljusluktor. Mamma sjutsar mig och Linnéa på två sparkar som hon satt ihop. En tonåring sladdar med sin bil, min mamma tycker inte att han är särskilt tuff.

Tusentals mygg om somrarna, kubb och kvällar som aldrig blir mörka. Pappa berättar om och om igen på begäran om räven han hade i sin barndom, hur Ola sköt kråkan, om farmors vrål när bröderna lagt klipulver på toalettpappret.



Såhär sa en klokis till mig idag:

"Nu är han där vi alla en dag ska hamna, nu har det verkliga livet börjat för honom, det största, det eviga livet!"

Det tror jag på. Hejdå farfar.

Meh, Astrid Lindgren alltså, det här fungerar inte! Hon har gjort för pitepalten vad (med risk för att bli prylad av gamla kollegor.) Waynés har gjort för kaffe, bara orsakat elände och oförtjänt dåligt rykte med andra ord.

Om jag säger palt vad säger svenska folket i regel då? Gallup = "Öhhh, blod. Fy tusan hur kan du äta det???"
Waaa, jag blir tokig. Och det säger jag på renaste skånska, ingen klang av varken Emils småländska eller mitt norrländska påbrå där inte. När jag är upprörd är det skånska deluxe!

Än en gång tar jag Wikipedia, denna outsinliga källa till visdom, till hjälp för att bevisa min tes:

"Palt har heller ingen koppling till paltbröd eller annan blodmat, även om många blandar ihop palt och paltbröd och därför felaktigt tror att palt innehåller blod."

Måste jag göra slut med Astrid nu???



Såhär kan stekt palt se ut. Det är gott och blodlöst. Det kan man äta med smör och lingon. Eller med geggamojja (försök googla det, haha). Geggamojja är gott. Det tyckte Joel också. Joel är en snäll lång en och smör ihopgojsat med sirap tyckte hans mage var gott.