Thurfjellan

Nu ska jag snart åka bil, långt och länge. Se Sverige svischa förbi genom ett fönster. Vackert land.

Dricka fulkaffe från termos. Stanna på den sedvanliga rastplatsen och titta på en sjö och tallar. Bråka med en och annan and.

Bilmusik och en bok som tidsfördriv. Den sortens bok jag låtsas att jag inte tycker om att läsa. Men det gör jag visst det då och då, trots att språket är fattigt och sidorna är slut efter några timmar. Tidsfördriv värt en resa.

Ny musik för veckan är The Twilight Sad. Skotsk brytning gillar jag.

So long suckers

/ En som fortfarande har snett hår.

Idag hälsade jag på hos min bästa tjej Linnéa, och hon hade en sån där nässköljspryl. Hon tyckte att jag skulle prova den, äkta hardcore mot nästäppan tyckte vi. Nu skulle den väl ändå ge med sig? 

Så jag sköljde, ja vad jag sköljde! Lutandes över vasken rann saltlösningen genom min täppta snok.

Resultatlöst.

Där hade jag alltså stått och tryckt upp en lergök i näsan och fick inget för det.

Det är då man kan säga att det inte riktigt var värt det.

Då drack vi vin istället och Linnéa målade sina tår och tånaglar mörklila.

Jo, jag var i Lund denna glädjens torsdag. Mötte upp kära Johannes, tillbringade några fina timmar med denna fina man som jag delvis håller ansvarig för att ha nästlat in mig i kaffebranschen en gång i tiden. 

Därefter skulle jag hem till en av mina äldsta vänner Malin, och det var här jag tappade det. Johannes följde mig till bussen jag fått instruktioner att ta. Kom ombord, och glömde i samma ögonblick vart jag skulle, varpå jag började mumla osammanhängande meningar om någon stadion som lade i närheten dit jag skulle. Fick till slut en biljett för en spottstyver, och gick längst bak i bussen (vilket för övrigt går emot mina principer. Jag vill sitta längst fram med ett säkert tag om mina ägodelar) för att undgå allas blickfång. Skulle stoppa ner växeln jag oväntat fick tillbaka (efter att ha blivit tillbakaropad av chauffören. "hallå, din femma!") när jag inte hittade min plånbok. Blev totalt skräckslagen och började vända upp och ner på allt jag hade utan att finna den. Till slut förbarmade sig en man över mig när han såg min panik, lämnade sin plats, böjde sig ner till golvet och plockade upp min plånbok som jag tappat bredvid mig utan att märka det. 

Min replik? "Tack så mycket, jag är inte van att vara i Lund." Vilken idiot va?

Sen missade jag min busshållsplats och fick gå aplångt för att komma hem till Malin.

Men det var värt det. 

Jag fick reda på att jag aldrig vill gifta mig i en sakrikista. Eller vad hette det nu?

Jag har börjat cykla förresten. Med baristaalvedoncykel från Sveavägen till Bysistorget.

- Promenaden dit från Mariatorget. Så mkt sommardofter i den svala vinden.

- Att jag fick toknäsblod precis innan spelningen började, med resultatet att jag stod längst fram och såg ut som en snigel med en stor papperstuss i näsan. Charmigt, om jag får säga.

- När Jonathan innan han spelade "Aldrig ensam" vänligt informerade: "Glöm inte att Jesus snart kommer tillbaka". Jag kunde inte låta bli att utropa ett litet Halleluja, Louise höll med mig och småtjejerna bakom oss proklamerade att de minsann snart var kristna de också.

- Att jag pratade lite med Jonathan efteråt, och att han hälsade till mina fantastiska föräldrar.

- Låten "Alla vill ha hela världen". Sjukt bra.

Idag var jag i Hagaparken i trevligt sällskap av ett barn och en halvvuxen. Det var fint och det var sommar. Solen gjorde nästan ont på mina svarta strumpbyxor och jag lärde mig att morbror, mormor och morot kan vara samma ord om man bara är 1,5 år.

Sen koppade jag årets Geisha från Esmeralda i Panama med duktiga Haugaard och några fler, vilket kaffe! Jordgubbar, svarta vinbär och grape. Till och med jag, the smakafatiker, kände! 

Och så kan jag inte bestämma mig för vad jag tycker om Anna Odells slutproduktion, eller i alla fall inte på det sätt den skapades. Tror inte jag någonsin kommer bestämma mig.

En av dessa underbara töser ville verkligen se Melodifestivalen, och vi andra unnade henne det. Jag tog mig igenom spektaklet ganska bra, men var fantastiskt trött och slocknade totalt någon gång under omröstningen. Kl 3 på natten vaknade jag med ett ryck, fortfarande i soffan. Det konstiga var att jag hade otroligt svårt att orientera mig i rummet, till följd av att mina goda vänner hade möblerat om mitt hem och spikat upp godisbitar på väggarna för att sen lämna mig i min djupa sömn med en lapp till avsked.

Då är man riktigt trött va? Om man inte märker att någon möblerar om?

När jag började banka på dörren fick jag svaret "jag är ju precis klar, är skitdålig i magen".

När det blev dags att stänga tog jag till hot och sa att jag snart var tvungen att ringa på hjälp. Inte heller det tog skruv, varför jag ringde en av mina chefer som ville ringa polisen.

Men vad händer? En av våra gäster, en söt liten liten liten asiat-tjej kavlade upp ärmarna och ställde sig och slog på dörren, skrek att om han nu var så dålig i magen fick han minsann gå hem och bajsa. En minut senare kom han ut, sur och vinglig. Sweet.

Idag blir det lite kurs på Johan&Nyström, därefter konstfack med Louise. Och imorgon, håll i hatten, ska jag och denna min Louise se Jonathan Johansson på Strand!!! Han går för övrigt, tillsammans med bla Johnossi och Bon Iver, varm på Mellis om dagarna.

Idag, den första lediga dagen på en evighet, lyssnar vi på: John Mayer – In Your Atmosphere - Live at the Nokia Theatre

En musiker som gör mig lite kär är Morrissey. Han har så härligt ironisk inställning till livet. I en intervju en gång fick han frågan hur han helst av allt skulle vilja dö. Han svarade att han inte skulle vilja dö, men om han var tvungen så skulle han vilja dö av att få en kokosnöt i huvudet. Galet va.

Annars finns det ett band som just nu gör mig alldeles svag i knäna, på riktigt. Igår kväll lade jag i en säng på södermalm, alldeles uppfylld av känslor framkallade av ett band som kallar sig Two Gallants.

Här, lyssna (om ni har Spotify): Two Gallants – Steady Rollin'

Kanske blir ni också kära.

"Det är en farbror här som sitter och pratar med min ena chef... "För 4-5, ja det var nog 4 liv sen. Då lekte jag med nån aborigingrabb. Jag bodde i Australien då."

Och nu pratar de om vättar, andar och skyddsänglar. Vilken himla blandning!

Kan man be bort honom tror du? Kanske dunka en bibel i huvudet på han. 

Fy, jag har obehagskänslor...

Men han pratar som Thunder i alla fall. Alltid något."

Världen är visst full av knäppskallar. Men bara de pratar som Thunder så är det, som sagt, alltid något...

Mega Master Fighting!!!

Och så kom fredagen, jobbdagen, och allt oväntat som inte hör en vanlig dag till inträffade. Maskinen på jobbet brakade ihop, likaså diskmaskinen. Och mitt i röran blev det en himla uppståndelse av annat slag:

En man på uteserveringen uppmärksammades. I skuggan, denna solens dag, satt han och gottade sig med en kaffe framför sin laptop. En syn värd uppmärksamhet? Knappast!

Att hans två barn, på uppskattningsvis 3-4 år, satt glömda i en vagn en bit från serveringen iklädda overall i solens hetta och skrek av frustration och värmeslag är däremot något att tala om. Det blev ett rackarns pådrag! Lattemorsor tog till slut saken i egna händer, skällde ut mannen som fick panik över sitt disträ agerande och rusade (ja, faktiskt - rusade!) från stället med barnen skrikandes i vagnen. Dessutom ringde morsorna polisen som skickade tre man (varav en kvinna) till platsen för att hålla förhör med morsor och personal. "Vem är mannen, som så missköter sitt faderskap", tisslades och tasslades det.

Man kan säga att  det blev en snackis.

På söndagen kom hustrun i bilden in och pratade med mig. Hon undrade om jag hade koll på ungefär hur länge hennes stackars barn suttit i stekhettan. Och så funderade hon på om hennes man var sinnessjuk.

Jag gissar att hon vart lite chockad när polisen kom och knackade på dörren.

Och helt plötsligt var trasiga maskiner inte sån big deal längre...

De senaste dagarna har jag knarkat en låt - There is a light that never goes out, med The Smiths. Vilket band va?!

Hur som haver, så var Pers högsta dröm att bli astronaut. Han ville flyga ut i rymden, till alla stjärnor och månar. Men redan på mellanstadiet fick han inse att det aldrig skulle bli av för att han var för lång. Bistert.

Större tur hade Fuglesang - även om det tog sin lilla tid. Men han gav inte upp sin dröm

Det var bara det. Nu är det valborg i Fredhäll med kaffegänget. Peace

Det är verkligen obehagligt. På ett påtagligt vis påminner det oss människor om vår egen dödlighet. Vi gillar inte det där, att veta att vi faktiskt kan dö när som helst.

I dagarna berättade Jill om en midsommarafton för länge sen.

Två små damer på 12 år njöt inte fullt så mycket av kvällen som de vuxna. För dem innehöll inte receptet på en lyckad dag alkohol, Eller???

Jill och Diana kom på den smartaste idén... På gården fanns en liten gris. Alla vet vi att uttrycket "äta som en gris" inte finns för intet, varpå mina vänner började mata den stackars lilla grisen full med inte bara en hel jordbubbstårta, utan även med en hink med bål.

Och resultatet? En full gris kräkandes rosa gegga.

Och så uppstod även uttrycket "att spy som en gris"

- De envisas med att öppna fönstret jämt = en massa sot och svart skit från Sveavägen in hos mig!

- De borrar, hamrar och lever om. Och sen när jag i slutet av dagen kikar in i köket ser det inte ut som att det hänt ett skit!

- De fäller inte ner toasitsen. Karlslokar.

- När jag kom hem för några dagar sen var min tandborste blöt. Det är INTE okej. Den är numer slängd. Polygamitandborstar ger jag inte mycket för.

- De är inte hälften så läckra som man skulle önska.

- Jag går upp i ottan för att välkomna dom. Kokar kaffe på spisen (som jag faktiskt kan använda) och bullar upp med nybakt bröd. Så sitter jag där i flera timmar och väntar, och när de äntligen kommer har jag för längesen slängt kaffet och ätit upp brödet.

Det där sista var nästan helt på ljug.

Hör på denna bara: När han fick reda på att vi inte kom iväg till Edinburg började han gråta av medlidande!